this is not a test.

eller haha, joo, det är det ju!

jag ska testa min ... disciplin kan man säga.

jag ska NU sätta mig med boken och teoriplugget.

om, låt säga två timmar eller så ska jag återkomma och så ska vi se hur mycket jag ägnat mig åt teoriplugg under den tiden.

jag ska vara ärlig, jag lovar.

yes. detta blir fanimig omöjligt att toppa.

senare då. tjingtjing sweeties.

en sak.

för inte så länge sedan talade jag med en kille.

en kille som jag tycker bra om, absolut.

killen ifråga verkade (?) lite intresserad, och det var till och med en annan person som sa att han verkade lite intresserad.

okej, all good so far.

jag tycker som sagt väldigt bra om killen, har absolut ingenting emot honom.

det intressanta i händelsen är detta:

det finns inte ens på min världskarta att se på honom som en kille jag skulle träffa/dejta/umgås med som något annat än kompis.

det har aldrig funnits och finns inte nu heller.

trots att jag, som sagt, inte kan se något fel på honom. alls.

han är oerhört trevlig, snygg, snäll, rolig och så vidare. inga märkbara fel alltså.

jag börjar undra om det inte är det som är själva felet, då min inställning inte förändras trots tanken på ett eventuellt intresse från hans sida.

jag kan ofta få en känsla av att det MÅSTE vara något fel med en person, det märks bara inte. men denna kille känner jag inte ens SÅ med. jag tror faktiskt att han är en riktigt bra kille. han är nog helt enkelt lite FÖR bra för att finnas på min världskarta. så, vad säger detta om mig? vad säger det om min självbild och mitt självförtroende? varför kan jag inte föreställa mig att en sådan kille skulle vara intresserad av mig? inga pluspoäng till självförtroendet där inte.

jag tror till och med att OM det var så att han VAR intresserad och jag någonsin skulle börja träffa honom, eller någon liknande "typ", så skulle jag (antagligen inte medvetet) se till, eller i alla fall hjälpa till så att det gick i stöpet på ett eller annat sätt. för att jag på något vis är "programmerad" att ge upp redan i förväg med en sådan kille; han är lite för bra = han finns inte på världskartan = det är ändå inte meningen = ingen idé.

och sen kan jag inte, alltså jag KAN bara INTE publicera detta inlägg utan att med ALLRA STÖRSTA TYDLIGHET understryka att jag faktiskt inte tror att det fanns något intresse från killen. faktiskt.

jaha...vad sa vi om självbild och självförtroende?

fabulous, wonderful, darling.

men, inte riktigt på världskartan. 

och samtidigt ser jag såå upp till hon med stort h (faktiskt!) som nog aldrig skulle tänka sådana tankar. en dag ska jag också slopa dem. så det så.

gokväll vänner små.

ja.

panik beskriver känslorna som virvlar omkring inom mig nu.

jag kan räkna upp ... minst fyra saker som ger mig lätt panik just nu.

det är stressande. jag har en stor inre stress just nu.

det som stör mig mest i stressen är att jag nog är den enda som är både ansvarig för stressen och den enda som kan göra något åt den.

det suger faktiskt.

det suger fett till och med.

bläbläblä.

jag vill bara klaga.

jag vill bara roa mig med annat för att hålla hjärnan sysselsatt.

just nu vill jag verkligen bara radera ut de stressande momenten ur mitt liv.

skit, det går ju inte.

lina, ta dig i kragen nu då.

GÖR NÅGOT.

låt inte stressen och paniken äta upp dig inifrån.

nej: jag ska inte vara ledig. jag får myror i kroppen och troll i huvudet.

helt ärligt så känner jag mig värde-jävla-lös just nu.

det är nog jobbigast just nu.

jag känner helt ärligt att jag inte duger till något.

att det kan vara så svårt att identifiera en sådan känsla.

detta är nog inte en så jääkla bra dag när allt kommer omkring.

jag tror helt enkelt att ronny eriksson kan sammanfatta denna dag på ett ypperligt sätt:

jag vakna upp i morse, så var den dan förstörd

med enda undantaget att jag inte vaknade i morse. jag vaknade i förmiddags. vilket också kan vara en orsak till att dagen blivit så dålig.

tvättmaskinen fungerar inte.

jag har hunnit bli så hungrig att humöret blev snett.

jag känner ingen motivation till något, varken träning eller teori.

det leder i sin tur till mer ångest för att jag inte gör något nyttigt.

blä.

jag ska nog ta en promenad iaf med lite musik och meditation.

behövligt.

ida, dina ord var många och kloka. har inte förstått hela alltet helt ännu, men det kommer nog. blir glad av att du ger mig en massa ord iaf. blir tröttsamt att harva runt med sina egna varv efter varv...du vet.

tack min vän.  

det var ju faktiskt något bra med denna dag. kanske kan promenaden också göra denna dag bättre igen? jag hoppas på det. vi ser väl.

hej så länge.

några fina ord, samtal med nära och kära och en tupplur kan verkligen göra gott för söndagsångesten.

nu har jag dessutom bett om ursäkt för mitt lite märkliga uppförande. så känns lite bättre. kanske finns fler ursäkter som borde sägas...och några frågetecken kvar som måste rätas ut...men, det får jag väl ta itu med så småningom. just nu tror jag att jag fortfarande är i behov av bubbla. just nu fungerar jag inte särskilt bra.

jag fick ändå någon form av insikt igår. insikt om att jag är någon jag inte vill vara, fortfarande. det är så svårt att veta vad man vill egentligen. att finna sig själv och det man vill...en upptäckt värd nobelpriset...minst!

baksidan på paulo coelhos häxan från portabello sums it all up:

Hur finnar vi mod att följa vårt hjärta - om vi inte ens vet vilka vi är?

jag tror man kan beskriva det som att jag dras mellan två sätt att  leva mitt liv just nu.

antingen väljer jag den vägen som innbär följande; jag lever i nuet, jag gör det jag känner för. tänker inte på morgondagen mer än nödvändigt. jag gör det som känns bra för stunden, kort sagt.

eller så väljer jag den andra vägen som innebär detta; jag stannar upp, funderar lite ordentligare. lägger ner tid på att se inåt, att förstå mig själv. att förstå vem jag egentligen är och vad som är bra för mig. jag lär mig att se det som är bra med mig, men också det som inte är så bra.

man måste ju onekligen säga att den andra vägen låter aningens mer ambitiös. man skulle också kunna säga att den första låter betydligt roligare. väg ett för också med sig att man riskerar att såra människor längs vägen...väg två minskar risken. väg ett ökar risken för att man sårar sig själv också, väg två minskar risken. man skulle kunna tänka sig att väg ett kan kallas för ett högriskprojekt och väg två ett säkert, lågriskprojekt. för alla inblandade inklusive mig själv...?

det jag önskar är att de gick att kombinera...problemet är bara att i skiftet mellan de två  så får de olika vägarna "sopa upp" efter varandra på något sätt. då kanske det inte blir något annat än städning av allt? och jag vill ju helst ägna mitt liv och något annat än städning. 

trots dagen efter ångest så är det förvånande hur mycket grubblerier en speedad utekväll kan ge. hur man kan förvånas över andra och sig själv...hur man kan börja klura, klura, klura. undra, har man missförstått något viktigt nu? jag ska sluta gräva i detta, åtminstone här och nu.

aaah, många förvirrade tankar bliiire.

later duuudes.

hej hopp. 

fortfarande söndag.

bah!

uschuschusch. jag brukar inte ha särskilt mycket ångest i vanliga fall.

men jag tror att jag blev bortförd av utomjordingar igårkväll.

eller, jag skulle väldigt gärna skylla på det.

det var inte jag som var such an idiot igår. nej, verkligen inte.

och det ÄR ju ingen big deal, men känns så onödigt.

jag tror det svider så mkt för att det inte är något jag brukar göra.

jag brukar (tror jag iaf) ha ganska bra koll på när man ska backa och var gränser går. igår var de kunskaperna lite utsuddade liksom. det fungerade inte som det skulle. usch, jag var nog sjukt jobbig. bläbläblä.

detta i sig är ett bra bevis på att jag har ångest, att jag måste ösa ur mig här. i vanliga fall kan man stå ut med ångesten utan att ösa ur sig...suck.

synd att jag skulle vara lite idiot igår. hade faktiskt väldigt roligt igår, känns synd att min dumhet ska lägga ett så dåligt skimmer över en i övrigt mycket trevlig och rolig kväll. dumt, liiinaa.

nu ska jag titta vidare på kommisarie morse. jag och engelska deckare, we've got a thing going on...senare, då.

usch usch usch.

ibland skulle jag vilja strypa en del av de grodor som hoppar ur min mun. 

hur kan man bara förstöra något trevligt sådär?

alltså, kanske inte någon stor sak, men ändå. så onödigt.

dum dum dum.

blir trött på mig själv. så trött.

har talat om bubblor idag, hur man längtar till sin bubbla så att man kan vända alla bekymmer ryggen och strunta i dem. just nu längtar jag oerhört till min bubbla. vill nog bara stänga in mig och inte träffa en endaste människa just nu.

detta säger jag helt utan att tycka synd om mig själv (faktiskt!) och utan att söka sympatier från någon, men just nu verkar det som att jag inte kan göra något annat än fel. hur jag än vrider och vänder på allt så blir det felfelfel i slutändan ändå. lika bra att sluta försöka göra rätt kanske?

uuäck.

nattinatt

ikväll tänker jag inte gå utanför dörren.

eller, vi säger såhär: det kommer krävas väldigt mycket för att jag ska lockas ut genom dörren. jag tänker nog mest placera mig i soffan och sova till något trevligt på teven. eller möjligvis sitta i köket och lyssna på radio. kanske läsa lite? oj, nu börjar jag rusa iväg lite här. ska inte överanstränga mig heller!

tänk vad en människa kan förändras mycket egentligen.

jag har en tendens att alltid tänka att alla är densamma som de alltid varit, har svårt att tro på och acceptera förändring när det gäller människors sätt att vara eller tänka. men som vanligt behöver man inte gå längre än till sig själv. 

för några år sedan tänkte jag väldigt mycket på att jag så gärna ville bli omtyckt av någon, att någon skulle tycka att just jag var helt fantastisk. tror att jag mer eller mindre tänkte på det som någon sorts dröm, det bästa som skulle kunna hända.

idag tänker jag inte så längre. det är inte alls det bästa som skulle kunna hända. livet har sedan dess lärt mig att det inte behöver vara bra över huvud taget, att det snarare kan vara ganska besvärligt.

visst vill jag fortfarande finna en person som tycker om mig, som kanske kan tycka att jag har någon fantastisk stund nu och då. men vad viktigare är: jag vill hitta någon JAG tycker är fantastisk. åtminstone ibland...! 

förut kunde jag inte riktigt tänka så långt. det är ingen stor visdom jag lyckats finna där, det förstår jag. men det är (som man brukar säga) ett stort steg för mig. 

mina dagdrömmar om den stora kärleken och liknande har minskad betydligt. de är mer eller mindre obefintliga, tror det beror mest på att jag inte längre kan föreställa mig hur den skulle kunna tänkas vara/kännas. förut trodde jag att det skulle vara precis så som den serveras i filmer och böcker. trots att det kan låta cyniskt så är jag väldigt glad att jag inte längre drömmer om sådant. jag är numera tveksam till om det alls finns någon "stor kärlek". kanske gör det det, kanske inte. jag blir gärna positivt överraskad, men förväntar mig inget direkt.

en annan sak som man väl också lär sig när man blir lite äldre än ... 15 ungefär (?) är att ingen kärlek i världen är enbart underbar. precis som i citatet från paulo coelho så är nog all kärlek en blandning av underbart och att våndas över olika saker. och så ska det kanske vara också.

mera paulo coelho:

När allt kommer omkring, vad är lyckan? 

Kärlek svarar man, men kärleken för inte med sig och har aldrig fört med sig någon lycka. Snarare tvärtom, den är en ständig ångest, ett slagfält, otaliga vaknätter då man undrar om man har valt rätt. Den sanna kärleken består av extas och lidande.

(...)

Jag sökte lyckan under en lång tid av mitt liv - nu är glädjen det enda jag önskar mig. Glädjen är som den sexuella leken, den har en början och ett slut. Jag vill ha njutning. Jag vill vara nöjd - men lycklig? Den fällan går jag inte längre i.

När jag umgås med människor och bestämmer mig för att provocera dem med en av de viktigaste frågorna i vårt liv säger de alla: "Jag är lycklig." 

Jag fortsätter: "Men vill du inte ha mer, vill du inte fortsätta växa?" Och alla svarar: "Givetvis." Men jag insisterar: "Då är du inte lycklig." Och alla byter genast samtalsämne.  

tänk så intressant. att ifrågasätta det vi alla säger oss sträva emot, lyckan. kanske är den inget att sträva mot, kanske är den helt omöjlig att nå. sant är nog att den är omöjlig att bibehålla. eller kanske ska man tänka på den lite mer som glädje. något med början och slut. filosofi igen.

hjärnan och hjärtat behöver mat.

gomiddag.