sitter och bläddrar i mina bourdieu-papper igen.
karln har mycket bra grejjer att säga alltså.
läs och begrunda, kära människor:

"Smaken är amor fati, valet av ödet, ett val där man inte har något val, framkallat av existensbetingelser som förvisar alla andra möjligheter till drömmens värld och bara lämnar valet av smaken för det nödvändiga kvar"

det ligger nåt i det, det tror jag faktiskt.

nåja, fortsätta nu då Lina. 

men va faaan.

nu är jag så less på mig själv, så jag är glad att jag ska arbeta snart och inte plugga på tre månader. det är galet.

HUR SVÅRT SKA DET VARA?

huur kan man bara gå och dra benen efter sig en hel dag och inte få ett jävla knop gjort? hur går det till? jag sitter inne med svaret, eller snarare: jag har lyckats. aaaarrrgghh. riktigt illa.

kanske jag ska tvinga mig själv att sitta uppe hela natten, bara som straff.

fan fan faaaan alltså LINA. skärpning. 

jag släppte in svinalängorna alldeles nyss.

har läst halva boken och haft analysdräkten på prydligt och fint.

letat ledtrådar, sådant som passar sig att slänga fram i analysen senare.

men så idag, medan jag satt och åt middag och läste, då hände det.

historien kröp innanför min analysdräkt och petade på mitt hjärta, mitt inre och mina känslor. och de rann över, givet.

kanske är det även boken som är upplagd lite så, eller så är historien sådan. att den blir värre för varje sida man läser.

jag vet inte om det är det, eller helt enkelt en spricka i analysdräkten.

vilket det än är så får det mig nästan att inte vilja fortsätta läsa nu.

är länge sedan (om ens någonsin) som jag behövt ta pauser i läsningen för att orka läsa vidare. känslorna svämmar över.

sorg över hur mörk världen kan vara, hur människor kan sargas, nästan upphöra att existera mitt i misären. och samtidigt tacksamhet över den bubbla jag själv växt upp i, med allt det som Leena och hennes syskon bara kan se på håll. som de aldrig får ta del av. bara kärlek och trygghet, en sådan överdådig lyxvara. kanske får de en del kärlek, men vad är kärlek utan en tillstymmelse till trygghet? en klen tröst.

fan, fan, fan alltså. hur många barn är det inte som just i detta NU försöker överleva dagen? hur många, bara i sverige? hur många, i resten av världen?

det är ohyggligt, och min hjärna kapsejsar någonstans vid kommungränsen, klarar inte av att ta in mer. mer än jag kan förstå. det är mörkare, svartare, otäckare, farligare, grymmare och kanske värst av allt; vanligare än jag kan förstå.

jag säger ungefär som astrid lindgren sa: om jag någonsin kan lyfta ett endaste barn ur ett av de där mörka, otäcka hålen så har jag inte levt i onödan. 

föregående inlägg är HÄRMED utsett till det tråååkigaste jag skrivit, tror jag minsann.

så ofattbart ointressant för varendaste människa utom möjligen mig.

haha...YES.

det där blir fan i mig omöjligt att toppa! 

well, screw you bitch!

det är måndag.

skolan är slut om cirkus en vecka. hjälp, sen är det sommar.

hjälp och bara två veckor till arbete.

hjälp och ett år av psykologstudier till ända. hoppsan, vad hände?

kan man fråga sig.

idag har jag beställt glasögon.

efter att ha frågat om råd och försökt bli klok på det sättet har jag istället

bestämt mig för att gå på känslan. det blev ett par efva attling (stavning?).

jag vet att de är vad alla skulle kalla tråkiga, men jag har bestämt mig för att låta mig gå igenom den tråkiga fasen. dessutom får man ångra sig upp till tre månader. jag älskar den sortens chansningar; som har nödutgångar. det fina i kråksången så att säga.

well well. jag hatar när det känns som att tiden rinner förbi utan att jag hinner med. stressande.

nu ska jag ... äta och fortsätta läsa svinalängorna.

tjing å heeej. 

ja, så är det.

hade skrivit allt, men jag tar tillbaka det. det får vara.

jag behöver en paus och jag behöver kärlek.

hej då. 

jag befinner mig i ett svårdefinierat mellantillstånd.

i gråzonen, någonstans mellan "wihoo" och  "faaan fan faaan".

skulle kunna kasta mig åt något håll, men vågar inte. jag trodde för någon dag sen att det var klockrent "wihoo", men så drömde jag otäckt och så stötte jag på lite hinder och svårigheter i tillvaron och i tanken. så plötsligt vet man inte om det kanske står ett "faan fan faaan" bakom hörnet och lurar.

men å andra sidan. gör det nu det, kanske jag borde passa på att kasta mig mot "wihoo" så länge det finns möljlighet?

åh. detta gör mig bara förvirrad, nu räcker det.

någon dag ska jag ägna ett helt inlägg åt janitor, från scrubs.
insåg igår att det faktiskt är fullt möjligt.

undrar hur många janitors man har i sin omgivning egentligen? hm.

tjingtjing 

varför ska jävla bourdieu vara så jävla svår för???

jag vill verkligen förstå allt, men när en och samma mening kan sträcka sig över en halv sida, då blir man förvirrad. tro mig. eller när hela sidan (utom TRE ynka rader) är fotnot. då undrar man om man kanske borde lusläsa alla fotnoter också, för att inte missa något viktigt.

suck. och jag har seminarium om två timmar, ska leda diskussionen kring en fråga. men jag förstår inte tillräckligt för att klara det konststycket i dagsläget...! kanske ska ta the easy way out och hitta på en fråga till genustexterna istället. kanske är lika bra, bourdieu är för svåår, damn it!

men ändå, intressant. någon gång i en avlägsen framtid när jag tycker att svåra och snåriga teorier är det mest spännande man kan fundera över, då ska jag läsa sidmetrar om denna herre. promise, 4-ever = sant.

det haglar ute. och john mayer i högtalarna. OOH. vinterkänsla all over igen, mitt i våren. tossigt.

nej, nu ska jag snåra in mig i det dära igen.

hej så längerå