nu är det utrett, och det var nog inte så farligt som det verkade.

jag gjorde fel, hon gjorde fel, allt blev fel helt enkelt.

för all rättvisa i världen vill jag bara säga att min mamma är underbar.

för det mesta.

vill inte att hon ska framstå som något annat, eftersom jag aldrig nämnt henne förrän nu när vi bråkat mitt i allt.

hoja. det var jobbigt, men det är utrett nu. känns skönt.

Ida: jag vet. du har så rätt, som vanligt.

men, det är utrett och vi har blivit vänner igen.

hade nog inte kunnat sova om det inte blivit utrett.

du vet hur det är, man vill inte gå och lägga sig och vara ovän med någon.

nu ska jag göra klart eländer för imorgon. blää.

ibland är motivationen noll, då är det svårt att få något gjort alls.

natti 

fan också.

jag bråkar aldrig med mamma, vad är det här nu?

det är jobbigt att bli indragen i konflikter för det innebär oftast att man får en tillsägelse om att man är/gör fel på något sätt.
jag (och antagligen många med mig) dras mellan de två ytterligheterna att bli förbannad och totalt döma ut den andra människan som har så otroligt fel eller att slå ner på mig själv för att jag är så totalt värdelös och ja, som det verkar inte duger till något alls.

hur hittar man den gyllene medelvägen här egentligen?

det hela underlättas inte av att det kommer från mamma.

ytterligheterna blir ännu mer extrema av någon anledning.

det tar hårdare eftersom hon verkligen känner mig, men samtidigt har jag väldigt lätt att tänka att hon har helt fel, att det är HON som gjort fel.

den gyllene medelvägen skiner med sin frånvaro.

dessutom är hela situationen inramad av något så märkligt, som jag nog aldrig trodde skulle hända riktigt. det skapar en förvirring utan dess like. min mamma slängde på luren i örat på mig. what?

antingen har hon en kris eller så har jag verkligen betett mig illa.

se, där är de igen, de extrema ytterligheterna.  

hur verkar detta då, som en start till gyllene medelväg:

jag var onödigt hård i tonen, jag borde varit mer lyhörd och uttryckt mig på ett annat sätt. detta är ofta min svaghet, så det är ingen nyhet tyvärr.

men, det är heller inte okej att göra som hon gjorde, det tycker jag faktiskt. då får man hellre skrika att jag är en idiot som man inte vill tala med, och SEN slänga på luren.

jag tror att det som stör mig är att min ursäkt inte hade någon inverkan. uppenbarligen var hon sur fast jag bad om ursäkt. det gör mig arg, och samtidigt undrar jag om jag inte bad om ursäkt tillräckligt och på rätt sätt?

kanske är det bara att vänta ut det hela, lite tid kanske hjälper.

eller så gör det inte det.

oavsett vilket är det här en ny och väldigt ovan situation.

är det någon sorts försenad frigörelse eller vad gäller saken egentligen?!

giv mig styrka och klokhet att förstå detta livet. 

det är faktiskt ingen bra dag idag.

I feel left over and alone

ensam, tråkig, överbliven. jag har svårt för det här med att tycka synd om sig själv på allmän plats. blogga om hur synd det är om mig, det är inget jag vill se mig själv göra.

men, det ÄR en dålig dag idag. min självkänsla är inte på topp helt enkelt.

och igår när jag jobbade heela dagen var det varmt, soligt och fint. men när jag är ledig, idag, då är det mulet grått och trist. jaja, shit happens.

men det är tydligen inte allt som denna fantastiska söndag har att bjuda på: jag insåg just att jag tappat bort mitt busskort. som var laddat med 6 resor. det var en hundralapp i sjön.

fuck!

bläbläblä. söndagar borde gå att snabbspola ibland.

Ibland gör man rätt. Ibland gör man fel. Lev med det.

Ibland gör man absolut ingenting, men det blir fel ändå.

"Hur kan du veta säkert, hur kan du veta klart, innan du ens testat?"

Ja, det är en befogad fråga.

Här skulle jag skrivit ner ett tokigt skratt om jag hade kunnat förmedla det med bokstäver. Jag känner mig upprymd.

För det är slutet på april. Det är vår.
Jag ska snart börja den sista kursen på mitt första år på psykologprogrammet.

Tänka sig va? 

Snart börjar en av mina favoritmånader, maj. Och det är INTE för att jag fyller år då (hihi). Nej, det är för att maj är den klassiska förväntansfulla månaden när man har hela våren och sommaren framför sig. Maj är som en fredag. En fredag förmiddag typ. Man vet att hela helgen är framför en. Det är lååångt till måndag från en fredag förmiddagshorisont.

Snart kommer Ida till umeå igen.
Snart ska jag (tror jag iaf) få träffa mina klasskompisar lite mer, vilket är trevligt. Är less på att sitta isolerad i lägenheten och plugga.

Och så kommer ju mina älsklingar hit i nästa vecka. Det är också guld.

Och ja, vad mer då...det är vår.

Och...det är vår! Denna våren är mer efterlängtad än på länge!

tjingtjing! 

"Med skygglapparna på in i framtiden,

den ständiga rädslan att bli påkommen."

haha...ojoj. that's the way, aha aha, I liiike it!

eller snarare: så går det till oavsett om jag gillar det eller inte.

men ärligt talat: vet inte om jag någonsin vill ta av mig skygglapparna eller sluta vara rädd för att bli påkommen. 

varför ska jag alltid leta fram en massa musik när jag ska plugga?
varför följer de två händelserna på varandra lika säkert som ågren en söndag?

denna maniska musikjakt i samband med pluggveckor leder till följande:

 - en massa konstiga sinnesstämningar, ibland ledsen och ibland glad

 - slöseri av tid på just maniskt musikletande

 - maniskt letande efter texter till all denna musik, eftersom det plötsligt fångar mitt intresse som aldrig annars.

 - ännu mer slöseri av tid (se ovan)

dumt.

som om inte det vore nog ska jag jobba nu, fyra timmar.

bra LINA. du är så ... bra helt enkelt.

jaja. tar paniken imorgon och ikväll. för den kommer, be suuure.

längtar efter lovelyliv. när? 

wow.

jag är helt förälskad. markus krunegård, kom hit så gifter vi oss. haha! eller ja, du kan ju bo här bara så kan du sjunga och skriva låtar åt mig. fler sådana där låtar som bara går rätt in i magen. vi behöver ju faktiskt inte gifta oss. det kanske är lite överdrivet.

hjälphjälphjälp. känns som att bröstkorgen ska spricka av lycka eller glädje eller vemod eller vad är det egentligen?? jag vill hitta rätta orden, men det är sådär magiskt så orden finns inte. man kan ofta relatera till alla låtar på något sätt, självklart är det så. men ibland, IBLAND, så är det så lätt att relatera så man får den där töntiga känslan av att man nästan tänker likadant. det gör man ju såklart INTE. men känslan är härlig! jag känner mig nästan lite...euforisk!

ska jag vara helt ärlig så tror jag det är kombinationen av denna helg jag haft i min ensamhet, promenaden i eftermiddagssolen igår med evangeliet i öronen och min sinnesstämning i allmänhet. det skapar en viss sorts eufori. den kommer försvinna, jag vet för det gör den varje gång, men det gör inget!

hur kan någon motstå detta?

"Martin är farlig men han är jättefin.

Jag säger som det är att allt är sådär. Bara sådär.

Sådär som det är såhär års"

eller:

"Idioter, varför finns det inga kvoter för idioter? På radio och tv, vi vill också vara med"

och sedan när han sjunger om att elda bastu, då vaknar något i mig till liv, något som skapar en alldeles särskilt sorts känsla. en kärlek till rötterna, där man alltid kommer höra hemma. få skriver om det, kanske är det därför just detta är så speciellt. den nivån tillkommer sällan.

jaja, nu har jag hyllat den klart.

ska fortsätta inlyssningen och leta reda på de två sista låtarna som jag ännu saknar. sen jobb. ha en skön söndag allesammans, tjing!

so much to love, so much to love.

det är från en låt. faktiskt.

men ja, det är fredag.

jag har inte gjort som jag bort. (borde egentligen, men då rimmare ju intee)

jag har inte fått så mycket gjort på rapporten, that is.

men å andra sidan har jag tränat idag, var på barbrogympan och det var faktiskt en energikick. det är en av de få träningspass jag gått på ever där man faktiskt blir riktigt glad under tiden som man svettas och det är skitjobbigt. sugen på ett träningspass på iksu, jag rekommenderar vad som helst med barbro! lite guru-varning jag vet, men hon är så full av energi. det smittar av sig.

jag har haft en lååång kväll framför teven. helt ensam, bra träning för mig.

får inte glömma bort hur man klarar sig ensam en kväll eller två eller tre.

en hel del gamla tankar kommer tillbaka, vilket känns dels bra, dels oroväckande och, ja lite konstigt. vet inte riktigt om jag ska tolka det som:
"äntligen börjar jag hitta tillbaka till mig själv"

eller

"ett steg bakåt i utvecklingen, inte bra" 

imorgon ska jag göra ett nytt försök till att plugga. kommer antagligen inte gå bättre än idag, och dessutom har jag kommit på att jag är så sugen på mcdonalds mat. varför i hela friden?? ska jag behöva åka ner på stan bara för en hamburgare? hm, kanske. suck...detta bådar inte gott för imorrn.

ojoj. jag och ida talade en lång stund idag. det var givande, jag hoppas det gav henne något för hon behövde nog det mer än jag, men jag kände att det var ett bra samtal. jag fick tänka igenom lite saker som man aldrig kan tänka igenom för många gånger. så.

äääsch. jag får inte ner något vettigt här.

kanske skulle sova istället.

nattinatt