trodde bestämt att obehaget flyttat in, men jag kanske hade fel.

jag hoppas det.

trots att jag inte förstår i nuläget känns det som att jag kommit en bit på vägen mot att förstå idag. ibland känner man sig så urbota...dum! lite som att man inte har nog kapacitet för att någonsin förstå. suck, jag hoppas det bara är en känsla utan egentlig grund och inte en förnimmelse av verkligheten. det är nu den där personliga ontologen skulle varit bra att ha.

det är en hel del annat som jag önskar att jag kunde bara packa in i en låda och lägga undan för gott. men problemet är att jag ju faktiskt vill lära mig något av det, och då kan man inte packa in det i lådan förrän man plockat ner det i molekyler...kanske kan man aldrig det? måste det alltid, ständigt vara närvarande för att man ska komma ihåg att inte kliva i samma fälla igen?

jag är inte säker, men jag har en känsla av att jag skulle behöva prata om det, ordentligt prata igenom det. kanske flera gånger. och inte bara berätta om det...få dela med mig av alla tankar jag har kring det. vad som hände, varför det hände, varför jag lät det hända etc, etc. det blir förmodligen ett ältande, men jag tror jag behöver det. är det här terapi kommer in i bilden? undrar om jag skulle börja gå i terapi redan nu?

jag vill nog ta ett steg i min personlinga utveckling snart, ett steg framåt. eller "skriva om min jagberättelse" kanske. tror det nya kapitlet i min jagberättelse ligger och gror någonstans. jag är på väg mot något, jag undrar bara vad?

en sak har jag kommit fram till åtminstone. man måste kunna förlåta sig själv. det är en tröst på något vis, när man ger sig själv förlåtelse. det är som att lasta av en tung börda. man kanske inte bara kan förlåta sig själv för vad som helst, hur som helst, titt som tätt. men man ska nog inte heller gå och "slå ner" på sig själv över saker man gjort som inte blivit riktigt bra alla gånger. balans, som vanligt.

åh, jag är på ett riktigt trassla-in-mig-totalt-och-sen-trassla-ut-mig-på-något-sätt-humör. tyvärr har jag inte tiden, får vara nog trasslat för ikväll. ja, förresten. tack kära ni som skrev om min förvirring. jag är nog trots allt ganska nöjd med att vara förvirrad för det mesta, även om det kanske inte framgick i det inlägget jag skrev om saken. dåliga dagar, ni vet. 

ha det gött.

Såg just en dokumentär, eller andra halvan av en dokumentär, om Dixie Chicks. Den sändes med anledning av det stundande presidentvalet i USA (U,S and A, hahaha...), och handlade till största delen om när hon som är leadsinger (Vad heter det på svenska? Ledsångare? Huvudsångare? Bara sångare går ju inte hur som helst, de sjunger ju alla tre!), Natalie Maines, uttalade sig om president Bush under en av deras konserter. (Närmare bestämt att hon/de skämdes för att USA:s president kom från Texas.)

Detta skapade stora rabalder i USA som just var på väg att inleda invasionen av Irak, och som antagligen som bäst odlade och eldade på patriotismen hos folket. Dixie Chicks blev bojkottade av radiostationer, de diskuterades i nyheterna som svikare, anti-amerikaner, kommunister (what?) och så vidare. Utöver det blev Natalie Maines även utsatt för dödshot.

Dixie Chicks valde att fortsätta, stå på sig, och hänvisa till yttrandefriheten. De kunde senare konstatera att deras karriär aldrig någonsin skulle bli vad den varit, allt på grund av det enda uttalandet och att de valde att stå för det. Efter tre år kom så deras svar (i musikväg, dvs.) på allt de fått utstå, och detta med besked om man frågar mig. Taking The Long Way vann fem Grammy Awards, och kanske delvis tack vare det ökade motståndet mot USA:s krigsföring så tog sig Dixie Chicks åter till toppen, åtminstone i någon bemärkelse. (T.ex. etta på Billboardlistan, om jag inte missminner mig.)

Jag är ingen stor country-lyssnare, men detta gillar jag väldigt mycket. Inget mer behöver bli sagt, lyssna bara:

Var inte okå att lägga in klippet, så får bli länk denna gång, men en del av texten blir det, som nog talar för sig själv:

It’s a sad, sad story when a mother will teach her
daughter that she ought to hate a perfect stranger,

and how in the world can the words that I said
send somebody so over the edge
that they’d write me a letter
sayin’ that I better shut up and sing
or my life will be over

När jag letade videoklippet till förra inlägget så blev jag förtjust i animationen. Lovely. Jag snubblade över något bra, helt lovely.

Här är en till från samma; Mariella. Kate Nash är helt bra, helt enkelt. Och jag kan inte mer än hålla med: "Sometimes I wish I was like Mariella":

jag håller fast vid det; under alla omständigheter gör det ont att älska.

på ett eller annat sätt.  

har haft en lugn och skön helg, men nu är det sådär tomt som det blir när man haft besök och besökaren/besökarna åker hem. sällsynta gånger är det bara skönt att få bli ensam, men nästan alltid är det jobbigt. jag har alltid avskytt att säga hej då. det spelar nästan ingen roll vem det gäller, men jag är dåligt rustad för det. det har nog sina förklaringar, men det är en annan historia.

jag drömde mardrömmar i morse. om stora bassänger och höga höjder och rädsla och ensamhet. all mixed up in a bucket.

kate nash fungerar bra idag. den här låten är som ett kryphål för hur jag känner mig. trots att texten inte stämmer helt. känslan av den passar.

mitt hem känns inte tryggt längre.

jag fick en första kommentar som faktiskt kändes lite som...något dåligt. det är någon som tycker att den enda uppfattning man får av min blogg är att jag är en förvirrad typ. det tycker jag var tråkigt att höra.

visserligen ÄR jag väldigt förvirrad stundtals, kan hända.

men jag skulle inte säga att det är det ENDA jag är.

känner mig oerhört förminskad, som placerad i ett fack mot min vilja.

det är ingen trevlig känsla.

men, alla har ju rätt att uttrycka en åsikt, bara att tugga i sig.

suck.

synd att timingen var så dålig bara. humöret är svajigt, jag är trött. 

jag kan verkligen förstå de människor som slutar blogga på grund av negativ respons från okända människor. det är jobbigt att få kritik, trots att den jag fick antagligen får betraktas som en ganska mild sådan i sammanhanget. tänk då att få en kommentar där någon skriver att de tycker man är en idiot...! då gäller det att stålsätta sig.

nåja, ingen idé att fördjupa sig i detta, det leder nog inte till något bra idag hur som helst.

gokväll. 

känner att robbie w måste få en plats här nu. lyssnade på han i helgen när l var och hälsade på mig. påminde mig om gamla tider så det stod härliga till. det var en rolig tid, och jag är glad att kunna tänka så nu. ett tag gjorde det bara ont att tänka på det, men nu kan jag vara (nästan) bara glad åt att det var så roligt.

det var nog lite av en sorglös tid, och därför framstår den så guldkantad i minnet. trots att den inte var sorglös kanske egentligen. men jag skuttade runt på något slags moln och den sorglösheten satte sin prägel på allt annat som hände då också. så, robbie står för det sorglösa hos mig. och det gäller även de mer nedstämda låtarna. det ger mig samma känsla av sorglöshet fortfarande. ååh, jag kan verkligen längta tillbaka.

vi satt i bilen och skrålade, vi hade efterfester och vi hade robbie som en ständig följeslagare. och att han är en värdig representant för det sorglösa livet, det kan väl ingen förneka?

läste idas blogg, appropå att skriva ordentligt med stor bokstav i början på varje mening. är lite halvsur på mig själv med anledning av just det.

det är ju FULLSTÄNDIGT emot alla mina kära principer som jag åtminstone trodde att jag hade att skriva som jag gör i denna hemskt förtappade (tydligen) blogg. jag måste tala om att det endast handlar om lathet. jag orkar helt enkelt inte få in rutinen att trycka in shift i början av varje mening. 

och jag vill nog faktiskt mena att det kan finnas en bra idé bakom det också, om man bara klurar lite. jag tänker så här då: jag vill skriva ner det jag tänker, jag vill att det ska flyta bra utan att det ska vara långt ifrån det jag verkligen tänker eller långt ifrån hur man uttrycker sig korrekt rent språkligt. så, att skriva med stor bokstav när det SKA vara stor bokstav har alltså fått stryka på foten till fördel för att tankarna ska få mer fritt flöde genom hjärnan ut i händerna. alltså inte stoppas på vägen av tankarna på att jag ska komma ihåg stor bokstav, osv. 

det finns däremot ett hål i den fina motiveringen. jag stör mig alltid liite lite på att jag struntar i stor bokstav. så kanske utgör det helt enkelt lika stor blockering för tankarna som det skulle göra att vänja om sig. att vänja om sig har ju dessutom fördelen att man så småningom kan strunta i det, att blockeringen slutar vara en blockering.

faktiskt finns det ju ett annat alternativ också, att skriva allt i ett ordbehandlingsprogram innan, som automatiskt ordnar stor bokstav i början på varje mening. men det känner jag att jag ställer mig väldigt negativ till. jag gillar det inte alls, det är som att lyssna på webradio, vilket jag också är mycket negativt inställd till. i like it old-school. antar att det handlar om samma sak när jag föredrar att se film på tv, hellre än på dvd/bio/datorn. och det säger jag, TROTS reklam. jag veeet, det är ju inte riktigt klokt! sån är jag; inte riktigt klok.

hur jag trasslade in mig i denna enorma paretes i sammanhanget kan man ju verkligen fråga sig. hur som helst. jag fortsätter med fulskrivningen tills vidare. men ska nog bli vuxen och sluta med dumheterna snart, särskilt med tanke på de problem som uppstår så fort man ska skriva något på engelska. jag menar, att vara konsekvent känns viktigt för mig, antingen eller liksom. men hur f-u-l-t ser det inte ut med litet i då? heeeltfult. men jag är trogen mitt val där. jag måste skärpa mig, så här kan det bara inte fortsätta.

men sen, å andra sidan, serriööst. hur många bryr sig alls egentligen?

jag verkar kunna skriva om detta dilemma i flera stycken till, men någonstans måste man dra en gräns. och den drar jag här.

later dude. 

den felskrivningen måste bara få leva vidare och beskådas av andra ögon än mina:

"inlägg med diverse utlägg"

jag är för rolig alltså!