känns som att jag befinner mig lite i ett vakuum.  och känner mig ganska tillfreds med det. jag grubblar knappt ens, tala om vakuum!

har ju alldeles nyligt kommit underfund med något jag egentligen varit medveten om tidigare, men baravalt att inte tänka på i någon större utsträckning. men, trots det så fortsätter jag att välja att inte tänka på det.

nåja. har inte direkt funnits något tillfälle.

grejen är ju bara den att jag inte riktigt törs när jag är tillbaka i umeå och sitter ensam i min lägenhet.

hojahoja. måste våga. där har vi ett mål att jobba mot under våren.

jaha, så imorgon är det nyårsafton.

blir väl god mat.

och sådant.

ja.

orkar inte ta mig ur vakuumet, är så skönt att slippa tänka på en massa saker.

är så enkelt att ignorera dem här mitt ute i ingenstans, de är inte direkt påträngande! mobilen är tyst, tyst, tyst, och ärligt talat:

trots en del små slängar av känslor av att vara lite ensam och isolerad så är det skönt. det är SKÖNT. 

men ja, jag ska ta itu med allt senare. och jag ska kanske försöööka grubbla lite här också. sen.

jag ska. jag ska!

nu dusch sen läsa bok tills ögonen faller ihop. härligt.

natti 

det var ovanligt rakt på och ärligt det där förra.

blev nästan lite förvånad, när jag läser det nu.

nåja, skadar kanske inte att skriva rätt från sitt inre någongång, utan att filtrera det först.  

jag är trött. vill sova en liten stund innan jag ska börja fixa till mig till människa inför kvällen.

hm.

har insett att jag behöver terapi. det räckte med en termin på psykologprogrammet för att övertyga mig. definitivt.

haha...

och en annan sak: jag har den bästa mostern som går att ha.

den bästa bästa bästa.

och jag älskar henne så, inte minst för att hon bara ser rakt in i mig, varje gång.

det är en trygghet, att någon kan se förbi alla ens försök till att dölja sitt inre. en trygghet att veta att det finns någon som kan göra det.

då märker man hur man lurar sig själv.

åh.

för det gör jag.

och vet ni hur märkligt det är.

jag har gått ett tag och varit ledsen, men vägrat erkänna att jag varit ledsen. och självklart har jag mått lite dåligt och varit ledsen över det.

men nu, har jag erkänt att ja, jag har varit, och ÄR ledsen. jag har gett mig själv tillåtelse att vara ledsen. och kan känna mig lättad och glad över att äntligen kunna låta mig själv vara det. kanske inte mindre ledsen. men ändå gladare, eller kanske bara lättare?

jag hoppas jag kan fortsätta låta mig själv vara ledsen, ända tills jag inte är ledsen längre. eller inte är ledsen över det åtminstone.

nya bekymmer kommer alltid, var så säker! haha...

skepp ohoj så länge!

kramsi 

julen är slut.

hur känns det egentligen? inte så farligt faktiskt.

MEN.

det finns något annat som känns som skit.

och det här är inte meningen att vara hemligt eller som något försök till att vara mystisk.

detta är något jag inte vill tala om, med någon.

men känner ett väldigt starkt behov av att få säga det.

att få uttrycka det. antar att det är ett behov som jag försöker trycka ner, men misslyckas med. så därför skriver jag det här, men vill inte ha någon som helst kommentar om det av någon.

jag vill säga att det gör ont.

att jag vill gråta flera gånger om, men jag kan inte.

att jag vet att det är en skitsak som kommer gå över innan jag gifter mig.

JAG VET.

men just nu känns det förjävligt, och jag vill bara bli kvitt det.

jag har sysslat med en fin form av bortträngning den sista tiden.

och jag vet: det fungerar inte.

det är inget som försvinner bara man struntar i det. 

ibland önskar jag att jag inte skulle vara såhär.

låtsas vara så stark och oberoende.

det kan slå tillbaka ganska kraftigt om man inte är försiktig.

nu det tradiotionella julfikat hos moster. mys.

tjipp å hej 

man får inte glömma bort att vara glad.

jag är den typen som lätt fastnar i att gå och vara irriterad, arg, missnöjd, less, trött etc., etc.. 

Kort sagt: fokuserar på det som är negativt och glömmer det som är positivt. (a.k.a. bitterfittan)

jag vet, ida. du har så rätt!

man fokuserar på precis allt annat än att leva här och nu.

att njuta av varje andetag, för att man faktiskt haft turen att få några till!

klart. man kan ju inte alltid gå runt och vara euforisk över att få ännu ett andetag. men lite oftare?

jag kan verka som tidernas största pessimist för de flesta.

men det är nog bara halva sanningen.

jag älskar att leva. och om inte det är optimistiskt, så är inget det.

jag är rädd för att leva, livrädd! men jag älskar det.

kanske är det på grund av den rädslan som jag måste balansera ut min galet optimistiska sida med den galet pessimistiska?

hur som helst. snart är det jul. och jag är glad att jag ska åka hem imorgon.

jag har vänner som jag är SKITrädd för att förlora. 

och det är verkligen något att vara glad för, är det inte??

för det betyder att jag har vänner som är bra, som är viktiga för mig.

jag är till och med glad för att jag ska åka tåg i många, många timmar imorgon. fast jag vet att jag kommer vara uttråkad innan boden, och faktiskt måste plugga. hihi.

dessutom kan jag äta mig mätt varje dag.

jag har en egen lägenhet, och två hem (eg. fler!) jag kan vända mig till om krisen vore ett faktum.

jag har en familj, eller eg. två. som jag älskar villkorslöst.

och jag är SKITJÄVLARÄDD att förlora något av det.

verkligen, skräckslagen. och det är jag glad för.

självklart känns det inte som glädje, men i slutändan är det ju det.

visst är det?!

oui, je t'aime. 

ja, alltså på tal om ignorans.

har just bestämt mig för att idag tänker jag helt klart ignorera det faktum att jag borde läsa ett helt kapitel i kära boken inför morgondagens föreläsning.

jag har bestämt mig för att idag prioriterar jag lussekatter.

helt galet, jag VET. men galenskap kan vara bra ibland. särskilt om det resulterar i lussekatter.

sen är det så att man kan vara extremt förvirrad.

och då känns det ibland som att man bara vill fortsätta på temat ignorans.

ignorera det, och helt enkelt inte tänka på det.

kanske har pollydarling rätt bara.

ingen idé att försöka förstå något alls, för det kommer man ändå aldrig lyckas med.

vet att jag inte kan, men för en dag eller några dagar ska det väl gå?

letar julkänslan, men den har kommit av sig.

delvis på grund av den stora förvirringen tror jag.

hjärnan kan liksom inte klara av att hantera julkänslor och förvirring samtidigt. då blir det major failure typ. haha...

well. lussekatterna måste bli till.

tjingtjing så längerå. 

ska jag vara helt ärlig, och det ska jag väl, så måste jag säga att jag är jävligt irriterad.

det är ingen överdrift. 

något jag inte riktigt klarar av är nonchalans.

till viss del, visst.

men det här tar fan priset.

snart skiter jag i det här.

faktiskt.

men då, för att inte glömma bort att vara tacksam.

det hade ju faktiskt slutat regna när jag skulle cykla hem nyss.

det är jag glad för. 

hej och hå.

jag har issues.

lots and lots.

just nu skulle jag helst vilja gå till iksu och vara där tills jag vill krypa hem, för att jag aldrig skulle orka gå hela vägen.

men med examination på fredag klockan 0800 kan man inte unna sig sådant.

nej, istället ska man helst sitta hemma och låta stressen och paniken växa sig stor och sedan kanske skriva en mening eller två. och då har man gjort det bra.

tålamod och jag är inte bästa vänner.

jag försöker lära mig detta sätt att hantera saker, med tålamod.

det är svårt och jag klarar det inte särskilt bra, men jag försöker.

jag vill bara liksom se till att allt är klart och betalt.

inget väntande eller avvaktande för att se så småningom.

ska det vara skit så give it to me direkt.

det jag i teorin anser vara det optimala sättet att hantera det mesta, är att helt enkelt ta tjuren vid hornen och deala med det.

(sen huruvida jag alltid väljer det tillvägagångssättet, det är en helt annan diskussion!)

vänta måste ju vara en av de värsta formerna av terror. jag menar okej, vänta på bussen är ju inte så fasligt plågsamt om man jämför med mycket annat. men tänk att sitta och vänta på att få gå in till tandläkaren t.ex. 

eller ännu värre, att vänta på någon form av provsvar (medicinskt alltså)!

har läst om "måstenas tyranni", men har ingen skrivit om "väntans tyranni"?

det borde skrivas något bra om det. och då menar jag inte en blogg, utan något stort, bra, genomtänkt.

alltså, tålamod och väntan. en bra lösning på en besvärlig situation.

en bra lösning som jag dessvärre inte behärskar.

YEY.

nu mat då.

tjipp! 

...försöker desperat sända ut mer eller mindre subtila budskap till sin omgivning via facebook-statusen och msn-statusen

...trött som tusan, och undrar vad det kan bero på?

...lite frustrerad över skolan och examinationen som ska vara färdig på fredag. 

...undrar faktiskt vad det blir till helgen?

...undrar också när klarhet skall uppnås, i det och i andra funderingar man kan ägna sig åt vid alla möjliga lämpliga och olämpliga tillfällen.

...sugen på kaffe, tack vare andras mer eller mindre subtila budskap på facebook-statusen! (yes, jag talar om dig E :P) 

...hoppas på att få höra livscoachen säga den berömda die hard-repliken innan hon pluggat färdigt vid UmU.

...glad att vi hade det är samtalet!

...tjingtjing, allesammans!