Knock, knock…are you alone?
No one’s out here and I was not followed.
Love, love…you’re already home.
Party’s over and you don’t look so good.

Imogen Heap har några riktigt fina guldkorn, det måste jag säga. "Clear the area" var detta.

Ikea idag. Jag köpte inte en pinal till mig själv från Ikea, det är nästan ofattbart. Visserligen skulle jag aldrig få med mig något ner till Umet, har redan överfulla väskor. Men jag tyckte ändå det var imponerande.

Jag fick ett riktigt roligt sms på morgonen, på tal om något helt annat. What can I say, somliga har lite för mycket tid helt enkelt, och det kan man ju faktiskt vara glad över ibland.

Skrivandet går inte lysande dessa dagar. Inte läsandet heller, mina läsprojekt för "lovet" har fått stryka på foten helt. Trodde det var pga. stickningen, men jag börjar tveka. Jag undrar vad mina hjärnceller håller på med hela dagarna. Inget konstruktivt vad det verkar än så länge. Yeah.

Då var vi officiellt inne på den sista dagen för 2008. Borde jag sammanfatta året som varit? Och vad ska jag i så fall fokusera på? Det tål att tänkas på.

Ha en bra natt, compadres.

Kramsikramsi

...om inte annat så är det en lång resa med ständiga överraskningar mot målet att "känna sig själv". 

Ja, det var roligt. Jag kan ju aldrig bara ha roligt utan att tänka en massa om allt och alla konstant, men det VAR roligt. Jag kanske inte är klokare, men jag hade en rolig, om än lite annorlunda kväll.

Det var länge sedan, en annan tid och ett annat jag. Men denna plats tar mig tillbaka, mer än jag skulle önska, till Kent och deras B-Sidor, "Längtan Skala 3:1":

Sätt dig ner, andas ut, slappna av.

Vi ska ge dig ett nytt namn om du ger oss ett svar.

Vi kan skada dig hur mycket som helst,

men vi ger dig en chans att göra det själv.

(...)

Ni kan skada mig hur mycket som helst,

men ni ger mig en chans att göra det själv.

Jag ger er alla de sagor jag har.

Jag vet att jag ändå aldrig kommer tillbaks.

Ingenting, jag kan inte minnas någonting.

Ingenting, jag kan inte känna någonting.

(Det var en brytpunkt för mig. Efter det har jag aldrig riktigt kunnat vända mig om, då sa jag nej till allt och klippte varje litet skört band som någonsin funnits. Aldrig mer sa jag då, och aldrig mer säger jag idag. Det gör ont i djupet av mig på så många olika sätt, men jag kan inte ändra mig. Jag gör det inte. Jag gör det bara inte.)

Idag satt jag i understället med skit under naglarna och drack rödvin ur ett kristallglas. En oförglömlig ögonblicksbild i min bok, kulturkrock?

Jag drömmer konstiga saker, det är kanske ett tecken på att hjärnan är upptagen med mycket konstigheter. Förrförra natten spenderade jag med att försöka finna en mördare samtidigt som jag försökte hinna med att springa till jobbet emellanåt.

Förra natten drömde jag att jag sökte kontakt med döda och kunde sväva, liggandes på rygg, om jag bara koncentrerade mig och släppte kontrollen. Allt detta skedde efter en skogsväg/gångstig och det var mörkt, men upplyst längs stigen. Jag var inte rädd direkt, bara lite obehaglig till mods. Jag förstod att jag borde vara rädd, men känslan gick inte riktigt in under skinnet liksom.

I natt däremot drömde jag att det var en marknad/mässa i min gamla hemby. Jag var där med någon som var lång och väldigt stark, och han bar mig på ryggen genom marknaden/mässan. Han var så stor och stark, sådär att jag inte ens oroade mig för att jag skulle vara för tung att bära på. Jag kan inte minnas vem det var, även om jag har en känsla av att det var någon jag känner. Kanske var det en blandning av flera personer på samma gång.

Intéressant, très intéressant.

Nej, julen är aldrig perfekt.

Men den kan ju trots allt vara helt okej, då och då.

Hade önskat att Mommo varit här, det gjorde ont i hjärtat att hon inte skulle vara det. Men kanske nästa gång. Hon är så fin.

Och i heelt vanlig ordning var jag lite halvt om halvt sliten mitt itu inombords. Skilsmässobarnets eviga "straff"; man är aldrig bara på rätt plats. Man är alltid på fel plats, samtidigt. Åtminstone i dessa sammanhang. Kanske om jag någon gång har en "egen" familj att fira tillsammans med, eller om jag firar ensam någon gång, då kanske jag kan känna att jag är på en plats som är lite mer bara rätt. 

Jag kan aldrig sluta tänka på det verkar det som. Jag vet att det är dumt, Ida kära vän, du sa det. Men jag kan inte, jag förmår inte ta mig förbi det. Jag antar att det är jag, den jag är bara. Tugga i sig och acceptera.

Lillebror var nog väldigt glad. Två roliga tomtar och en radiostyrd Hummer. Synd att det inte var en riktig ändå. Då hade jag tagit körkortet...imorrn! Han upplyste mig just om att den går 11 km/h (!). Värsta, värsta...

Nåja, ena familjen avklarad, one to go.

(Jag skickade ett sms till min gamle vän A och hälsade god jul. Han skickade tillbaka och bad mig hälsa alla. Det är märkligt...jag kan vara så arg på honom, för att jag mådde som jag gjorde under vår tid tillsammans. Men ändå, så känner jag så oerhört starkt för honom än idag. Det är någon sorts kärlek och ömhet, men det är inte den sortens kärlek som man bygger ett förhållande på. Jag bara önskar honom allt gott i världen...all lycka. Han är verkligen värd det. Jag tror att en del av mig är arg för att jag tillät mig må så dåligt, och behöver någon att projicera det på. Den andra delen har inte det behovet och därför blir det så knasigt och motsägelsefullt.)

Oh well, det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva om mina fantastiska julklappar jag fått! Det har varit lite av ett hemslöjd/hantverk-tema på mina klappar och lite "värma upp frusna lina"-tema. Mycket bra grejer, är så glad...men konstaterade samtidigt, när jag såg julklappshögen under granen, att det kanske blir getter till hela bunten nästa år. 

Nåja, nu får det vara nog.

Hoppas alla haft en bra julafton. På riktigt.

God kväll! 

People are like songs, I swear.
Some found you as a child, and still they’re always there.

A boy I once knew was ”Anarchy in the UK”,
burned out too quickly but in such a beautiful way.
And you are the only one I’ve met who’s ”God only knows”.
I liked you the first time I met you,
and it grows and grows and grows.

Hello Saferide säger vi ja till. 

Nästan alla dagar.

Jag är hemma hos andra familjen. Ja, jag har flera stycken, och de är inte rangordnade. Men eftersom jag befann mig i den andra sista jag skrev, så måste ju detta bli "den andra familjen". Komplicerat värre, stackars skilsmässobarn.

Att åka hemåt är alltid lite av ett lotteri, som ett känslomässigt lotteri.

Det är upp och ner på ett sätt som inte är helt vanligt i mitt vanliga, vardagliga liv. Det finns förmodligen ett samband med att jag ständigt umgås med människor jag bryr mig om så mycket. Deras svängningar eller tänkbara svängningar i humör färgar mitt humör konstant. Jag undrar hur hälsosamt det är att ha så långa känselspröt som jag upplever att jag har. De är nästan väl så känsliga, och långa, ibland. 

Nu blev det stopp i hjärnan. 

Men ja, det var ju det. Jag är rädd att släppa in (ut?) för optimistiska tankar. De verkar hotande, trots att jag vet att optimister lever längre. Det verkar fullständigt ologiskt. Hur ska jag lura mig själv runt detta?

Godkväll!

Jaha.

Då var man åter hemma i norr. Det är mycket, mycket mer vinter här än nere i Umet, något annat kan man inte säga. Trots att jag alltid tyckt att vintern är liiite jobbig, eftersom jag är så frusen av mig, så inser jag nu hur mycket jag tycker om vintern, också.

Inser du, käre läsare, hur vackra träden är när varje liten gren och kvist är helt inklädd i gnistrande vitt? Inser du hur ljus en vinterdag kan vara, trots att den liksom aldrig kommer längre än till skymning? Himlen sedan, den är isblå eller rosa eller orange eller helt enkelt en sammansmältning av dem, och ser alldeles smashing ut mot allt det vita. Dessutom är det en synnerligen skön känsla att komma in efter att ha varit ute när det är kallt på riktigt. Kallt som i minus tjugo eller så. Det är nästan som att bada bastu. Man känner att man lever och det är för ovanlighetens skull en fysisk njutning att uppleva lagom temperatur.  

Kontraster. De kan göra allt så mycket mer. De kan förvandla lagom till underbart.

(Jag hade ingen aning om att detta inlägg skulle bli en närmast religiös hyllning till det som är, enligt min mening; riktig vinter. Men vad tusan, skönt att kunna överraska sig själv för en gångs skull.)

Ett glas vin och en vän, allt annat känns så överdrivet

Så sant som det var sagt, och sjunget.

Det är en saga om gräshoppan Jim på tv. Före det var det Alfons. Jag vill faktiskt vara liten ibland, och titta på Alfons som är nervös inför sin första skoldag. Tänk bara. Jag gjorde dock en liten insats för barnet i mig idag. Jag köpte en glimmis (tror jag...reflex på vanlig svenska) som föreställer den rosa elefanten från fem myror. Jag gillar den, att man dessutom i många andra sammanhang talar om just rosa elefanter ger näring åt mitt lite mer vuxna jag, på samma gång. Win-win. 

Jag har en fundering som gnager lite grann. (Hah: EN, vilket skämt!)

Denna lilla fundering...jag är ännu osäker på vad jag tycker. Jag är dessutom väldigt osäker på om jag vill fråga någon alls om råd, eller om jag bara ska följa mitt eget huvud. Det känns i detta fall som att jag någonstans kommer komma fram till vad JAG tycker, helt utan hjälp av andra. Vill man alltid ha andras syn på saker och ting...? Ååh, dessa frågor.

Varför är jag så trött dag ut och dag in...? Är jag sjuk, har jag inte sovit ordentligt, är det årstiden eller är det något som "tar ut sin rätt" (jag tänker stress, skola, oro etc.)? Eller är det bara med mig som med gräshoppan Jim?

Anonym blogg är en idé som kommer till mig till och från.

Nu är den här igen. Den känns högst aktuell, och riktigt bra faktiskt.

Det är ju så att de människor jag känner som läser detta (de jag vet om, alltså), är mestadels bra människor som jag inte har några större problem med att uttrycka mig inför, åtminstone rent hypotetiskt.

Däremot dyker det ibland upp tillfällen då man kanske inte är helt på det klara med vad man vill skriva eller om man alls vill skriva det så att någon kan läsa det, men man känner att man har något viktigt att skriva om. Tillfällen när den oändliga omkodningen för att det ska bli "obegripligt, men ändå lite intressant att läsa" känns alldeles för energikrävande för att det ska bli något alls. Det tar liksom bort fokus från det där viktiga som man hade att komma med/få ur sig. 

Nu är det ibland.

Därför blir det inget inlägg om den stora hemligheten som faktiskt inte är någon stor hemlighet. Ju.

God kväll!