varför ödslar jag så mkt tid på att försöka påminna mig själv om att jag kanske inte alls duger?

varför försöker jag binda fast alla positiva tankar vid marken?

jag är rädd att bli besviken, såklart.

vill helst vara förberedd när det går upp för mig att "jaha, det blev inte bättre än så här".

men, som jag redan konstaterat när det gäller en del andra saker: kommer det verkligen bli lättare då?

jag är inte säker, och därför kanske jag borde försöka sluta.

om jag nu är så jäkla värdelös, och dömd till att vara ensam och värdelös för resten av livet, så får jag väl ta det den dagen jag inser det? helt enkelt leva gött i tron om att det inte är så min framtid ser ut.

ta mig tuusan vad man kan fundera mycket. i dag är en sådan dag när grubbleriet går på för högtryck, vill få ner varje tanke, hur knasig den än kan verka. fingrarna hinner inte med, och stavar fel när det går för fort.

jag vill bara kasta ut varja tanke, utan att säga om den är rätt eller fel.

jag kanske är värdelös?

jag kanske är fantastisk?

jag kanske är extremt konstig?

eller helt grå, tråkig och fullständigt normal? 

man kanske borde ändra inställning till allt.

börja tro på sig själv, helt och fullt?

inga tvivel?

eller krävs tvivel för att man ska vara "on the edge" hela tiden och inte förslappas?

måste jag hålla mig själv i "strypkoppel" för att duga?

kanske kan jag vara lika bra, även om jag tycker att jag är bra som jag är?

va? svara någon!

så många frågor. man blir yr för mindre.

nu måste jag vila huvudet på kudden en stund.

No sleeping at night
(från Paulo Nutini - Rewind)

ja, ursäkta. jag var tvungen att fortsätta.

konstaterat är alltså att jag funnit ett mönster som jag inte tycker om.

så vad gör man åt det?

FAN.

det här är ju skitsvårt!

jag vill ändra detta mönster.

knep och knåp, hur ska det gå till?

jag ska klura på en plan.

men en sak vet jag: jag vill ha något som jag saknar i dagsläget.

så mycket vet jag.

återkommer med plan så snart det finns en att återkomma med.

nattinatt 

detta är nästan som en fars, ett skämt.

jag måste nästan skratta.

ofestligt och komiskt samtidigt.

det är tragiskt och komiskt på samma gång.

ganska ingen större katastrof eller grej, men ändå.

jag vet att det inte är första gången, och tror bestämt att det inte heller är sista gången. såå dumt.

men det positiva i denna tragikomiska kråksång är väl ändå:

1. att eftersom jag "upptäckt" det hyfsat tidigt har jag större chans att förhindra att liknande sker igen, eller iaf att försöka förstå varför jag gör på detta viset.

2. att jag lärt mig något utav det, både det jag skrev ovan, men också av det övriga. kan man inte säga att varje steg man tar in på fel stig ökar chanserna att man hittar rätt stig så småningom?

3. trots det tragikomiska jag tycker mig skönja så tror jag ÄNDÅ att detta är bra i det långa loppet, att det faktiskt inte var min stig OCH att det kommer hjälpa mig att hitta rätt stig. (hah, vem sa att jag inte var optimist?)

blir bara irriterad på mig själv, just för att jag känner igen mönstret.

och jag gillar det INTE. det är inte den jag ville bli, och definitivt inte den jag vill vara. den jag vill bli och vara är den som ärligt och äkta känner glädje över en sådan sak. det kommer, damn it, om jag inte lyckas.

citat av käraste moster idag: "människan är ett dumt djur"

allt jag kan säga som svar är: ooh, jaa.

ibland känns det som att dummast av oss alla är jag.

suck.

timbuktu, hjälp mig nu med din låt: det löööser sig, det gör det alltid!

just nu behöver jag lyfta stenar från mina axlar, skulle vilja kasta av dem och skita i dem. men det går ju bara inte. faaan också!

helt ärligt: tänk att vara i en stuga någonstans på något fint ställe och lyssna på elden som brinner i kaminen, och försöka somna till det ljudet, med ett trevligt sällskap. vem hade sagt nej till det? sanna mina ord: INGEN jäävel.

well, well. nu ska jag, här i den helt vanliga hyreslägenheten i detta gråa samhälle lägga mig och lyssna på ... vattnet i rören (eller?) och försöka somna, ensam. lovely! 

later dude. 

jag pluggar i min trogna vän ipoden i datorn, ska lyssna några låtar och skriva några rader. kate nash och lite annat. största nöjet denna fredagkväll.

And, this, is my mind
It goes over and over
The same old lines

And, this, is my brain
It's torturous analytical thoughts
Make me go insane

ja. just så. mitt huvuds analytiska tankar som traskar samma vägar om och om igen gör mig galen. vissa dagar.

...

jag vet inte.

söker, söker, söker och verkar aldrig riktigt finna något som kan kallas ett svar. kommer jag någonsin att förstå? något alls?

jag vill spilla ut allt här, nu genast.

men orkar inte linda in det i kamouflage.

linda in det så att ingen jag känner som läser detta ska förstå vad jag yrar om. så att ingen ska fråga vad jag menar. jag tänker ibland att jag ska skaffa en helt hemlig blogg. där ingen ska få veta att det är jag som skriver.

men så tänker jag att jag då lika gärna kan skriva och spara på hårddisken i datorn. men, det blir inte gjort. detta tror jag beror på två saker:

1. jag har gjort det förr, och blivit av med det minst två gånger när datorn bestämt sig för att sluta fungera.

2. på något sätt vill jag nog inte bara skriva till mig själv. någonstans finns en önskan om att NÅGON ska läsa det jag skriver. känd eller okänd, men bara att det jag skriver faktiskt existerar, att mina tankar inte bara är bokstäver på min hårddisk, att de formar meningar med innehåll som får eget liv ute på internet. 

så: jag fortsätter med bloggande. men om det tillkommer en hemlig eller inte, det får tiden utvisa.

jag älskar den här låten, jag verkligen älskar den:

I'm so good at forgetting
and I quit every game I've played
but forgive me love
I can't turn and walk away 

back to you - john mayer.

han kommer nog alltid få ha en liten särskilt plats i mitt hjärta, mr mayer.

any given thursday, fullkomligt underbar. jag ljuger inte.

det är min första höst i umeå, och kommer alltid vara.

nej, om jag skulle gå och lägga mig tillsammans med mästaren och margarita, det enda sällskap jag får denna kväll. pjft.

ha det gott. 

tänka sig, vad det kan storma i en tekopp.

den gamla dängan, garbage om jag inte missminner mig: a storm in a teacup

ja, så kan det vara.

några tankar och några ord, och ovädret är ett faktum.

jag skulle vilja säga maktub, hoppas på det bästa och låta det som skall hända bara hända. men jag misstänker att det inte är så enkelt.

gaah, för några dagar sedan visste jag (eller, trodde jag att jag visste) vad jag höll på med, nu är det så blåsigt, vete tusan.

men alla oväder blåser förbi, så ska väl även detta.

det löser sig, det gör det alltid.

frågan är bara om det blir till det bästa.

men kan man bara lita på att ödet ordnar allt?

det som sker det sker?

jag är och förblir nog tveksam.

adjöken. 

jag hade glömt bort hur det är att bo i mbgt/gve.

det är två timmars väntan på en buss om man har redig otur.

ja, okej jag överdrev lite. en och en halv timmes väntan. DÅ.

även den evigt pågående såpan kring lkab och deras framfart är aktuell.

visst, det är säkerligen inte kul att behöva flytta sitt hus bara för att ett företag ska få göra ännu grövre vinster.

men är det inte lite att bita sig själv i svansen när man försöker få lkab att inte gå framåt? mannen från malmberget hade rätt i det han sa om gruvan och vårt samhälle. men, ett samhälle kan flytta. gruvan kan inte bryta där det inte finns malm, så är det bara. dessutom; om lkab och aitik försvann så skulle man nog kunna klappa ihop hela mbgt och gve inom en snar framtid.

klart och betalt som patrik från pite skulle sagt.

så, vad mer? ska mest troligt uppsöka vårt fina grand hotel ikväll för att häva en öl. sommaronsdagar på grand a.k.a nex brukar faktiskt vara bra. för att vara onsdagar i gve åtminstone. får trösta mig med det när jag arbetar i helgen och alla mina vänner partajar här eller partajar/insuper kultur i kiruna.

jag tror att det kan bli så att jag slår till på ett par träningsskor idag. det är ingen omöjlighet. trots att pengar inte är något som växer på träd varken i allmänhet, eller nu i synnerhet så kanske jag tar ett lån från mig själv. som seden bjuder...hah.

tror att umeå kommer vara efterlängtat i augusti.

tills dess går jag på dessa gator och filosoferar.

tjingtjing

mitt humör gick upp som en sol, och ner som en pannkaka.

jag blev sur.

är nog hungrig, då blir man sur.

regnet gör inte det hela muntrare.

och inte heller stress. det är det värsta. fy bubblan.

sen. 

samma nätter väntar alla, utan dig är alla kalla.

jag har sagt det förr, jag säger det igen: fint.

vill nog gärna ha lite av den känslan, att mina nätter är kalla utan någon speciell. men just nu är de inte det, de är helt fina och bra fast jag är själv. och utan den där någon speciell som påstås existera.

ta mig tusan, denna blogg är nog viktigare för mig än jag vill tro på/erkänna emellanåt. jaha, så kan det vara. jag är en produkt av det samhälle jag lever i, så sant som det var sagt.

men ge mig då.

ibland är det skitatrist att vara student. typ när man ska betala räkningar. eller när man blir sjukt sugen på att resa bort.

då får man hejda sig i sina drömmar och försöka hitta igen det där som var så himla bra med idén att börja plugga...inte ALLTID enkelt.

okej. det är måndag. jag har sju veckors arbete framför mig.

hade gärna varit ledig i helgen, tror det kan vara en riktigt skojig helg faktiskt. MEN, pengar var det ja. får försöka ha trevligt nästa helg istället, och dessutom: det kommer fler helger, får vi väl anta.

nu ska jag sluta ordpoopa.

en annan dag, om ödet/slumpen/gud vill.

hey ho.