fy fan.

livet är verkligen inte rättvist alla gånger.

vissa får så mycket mer elände än de förtjänar.

och trots att jag kanske inte tror på MIN tankes kraft så tror jag på tankens kraft. därför ska mina tankar vara starka och gå dit där de behövs. 

hmm. nu snurrar det på bra här.

förvirrad som få. 

är svårt när man plötsligt får en så konstig känsla, vad gör man av den?

hur förstår man var den kommer ifrån?

den här kvällen har kombinerat riktigt bra saker med tråkigare nyheter och med massor av förvirring. som alltid är jag bara så rädd att jag säger för mycket. jag gör ju alltid det, och lyckas förstöra med mina ord.

mina ord som ibland bara flyger ur mig, utan att jag förstår vad de kan komma att orsaka, eller vad de kan komma att betyda.

en natt fylld av tankar och förvirring väntar. 

nattinatt 

ibland önskar jag att jag kunde sluta med denna ständiga utvärdering av allt jag gör och säger och tänker.

att jag bara kunde låta mig själv vara.

när ska man sluta döma sig själv? 

en trött lina.

men för tusan, ska jag ALDRIG lära mig?

det är betungande att tänka på det han sa då, föreläsaren.

"personligheter är förvånansvärt stabila över tid". blää. jag vill inte vara den här förvirrade, klantiga, glömska personen som jag kan vara ibland.

som jag var idag. ååh. man får ju skämmas för sig själv.

men som tur är så finns det vänliga, nej inte vänliga...snälla själar.

dagens medalj går till den snälla själen som hjälpte mig ur knipan jag satt mig själv i.

man känner att man inte jobbat på över ett halvår, för jag är HELT slut i hela kroppen.

och helt slut i hela huvudet efter att ha försökt koda in priser och platser på lagret, i hjärnan.

och extra slut i hela mitt jag efter att ha haft stresspåslag i nästan två timmar över min klantighet.

så, när jag kom hem blev det en sådan där överbelastning.

ojoj, man är en enkel filur ibland. 

men hur som helst. första dagen avklarad, och imorgon då jävlar får jag inte göra om samma miss, för då är det ju ingen idé att kliva upp ur sängen igen. någonsin. suck.

nu ska jag sova, och jag planerar att sova väldigt gott.

nattinatt alla troll 

ibland tänker jag:

allt detta kanske är början på slutet?

tänk om jag är dömd att misslyckas i slutändan?

mitt öde kanske redan är bestämt, och jag går nu lyckligt ovetande och hoppas på bra saker.

då vill jag bara låsa dörren, krypa ihop i ett hörn och gömma undan mig själv.

vill inte bli bitter. det är en av de stora rädslorna.

jag vill inte vara rädd, jag vill vara stark och modig.

ge mig styrka att våga möta mina rädslor och styrkan att peka finger åt den som trampar på mig.

amen.

jag sitter mitt i en känslostorm och försöker känna allt samtidigt.

det går mindre bra.

för många olika saker samtidigt blir förvirring.

det går över tills imorgon. väl.

jag försöker beskriva allt, och detta är bara en bråkdel.

hur stor är ens inre värld. hur långt kan ens tankar sträcka sig?

oändligt som rymden, fast tvärtom liksom?

oj, jag måste ha trillat ner i ett hål i tillvaron för nu blev det djupt.

dagens fynd:

"Where there's no accusation
there's no need for denial" 

det finns bra måndagar. 

ibland undrar jag om härliga känslor faktiskt kanske är en luftburen smitta.

vill bara skratta högt, för att livet ibland har så knasiga saker att bjuda på.

härligt knasiga.

jag läser idas blogg, och känner rent spontant att jag har en massa ord jag måste skriva ner där. inte för att det är min plikt som vän, utan för att de poppade upp i huvudet när jag läste hennes ord faktiskt.

okej, det var början.

sen läser ida (hihi!) dessa ord och de gör henne glad glad glaad.

och så läser jag hennes blogg där hon skriver hur glad hon blev.

och så blev jag glad glad glaad (hihi!) över att kunna göra henne så glad.

sen läser hennes goda vän caroline hennes blogg och min kommentar och skriver ner några ord hon också. och de gör ida jättegladgladglad IGEN!

och sen när jag läser det, att hon skrivit om att hon och jag finns här för att se hur bra ida är, så blir JAG gladgladglad.

och så skriver ida ett till inlägg för att tala om hur glad hon blev över carolines ord. och så (nu gissar jag visserligen lite, men strunt i det) blev caroline glad glad glad för att kunna göra ida glad.

så nu sitter jag här, ida en bit bort och caroline (som jag inte ens känner!!) långt långt borta och vi är alla tre glada. (hihi!) mer eller mindre på grund av varandra. det måste vara något smittsamt. hihi. livet är allt bra festligt, ibland.

så jag tänker INTE gnälla idag heller, trots att det ibland är nödvändigt med gnäll! vill helst bara skratta idag.

synd bara att jag måste sitta ensam och plugga och inte kan leta reda på ngn glad filur att skratta med. får skratta ensam, hihi! 

detta har varit en bra dag.

flera glada små tokiga händelser.

så jag är glad glad glaad.

hihi.

(iiih, hela mitt inre håller på att gå upp i limningen och vill bara skrika ut:

HAHA, men det kommer en morgondag, då kan allt gå åt helvete igen!)

jag ignorerar det där ovanför idag.

HAH, sucker!

hejhopp! 

blanda inte in mig i mitt liv!

så fort jag blir inblandad så börjar saker gå fel.

så håll mig utanför det här, okej?

alltså visst, okej, jag är MED.

men jag vill inte bli inblandad.

capish? 

jaa, jag har fått mig en liten söndagstradition. två söndagar åtminstone!

nästa måste jag nog jobba, så kanske kommer traditionen att "dö ut" lite, risken finns. men jag fick två söndagar med tradition och det är jag väldigt glad för.

så skönt att göra något på en söndag. det är en dag som aktivit måste göras något åt, annars är den liksom förjävlig. det är som...hm.

en söndag som bara får vara som den är, blir mest troligt en lätt obehaglig upplevelse. med lite arbete och engagemang kan den bli mycket trevlig däremot. som ... ja va fan, ska de vara så svårt att finna en bra metafor för en SÖNDAG? ska det behöva vara det? ja, fy tusan, tydligen.

jag tror budskapet gått fram, hur som.

nu ska jag sova snart, för jag har något så trevligt som tvättstuga kl 07.00 att se fram emot imorgon. jag hoppar av glädje, inombords, jag lovar.

här hade jag tänkt häva ur mig allt tänkbart gnäll och diverse klagomål över att jag har tentavecka framför mig med första nervösa jobbhelgen som avslutning. men: eftersom jag inte uttryckt min tacksamhet på flera dagar (veckor kanske t.o.m.?) så utgår det inslaget.

istället kommer här min gamla favorit: jag är glad att jag inte är hemlös, för då hade jag nog haft kallbrand i fötterna för länge sedan. sedär. jag är också, även om det känns lite konstigt att säga det, tacksam för att jag har förmånen att klaga över en tentavecka och en jobbhelg. det är sannerligen i-landsproblem, och sådana ska man vara tacksam för.

sov gott nu. nattinatt

...det blir inte bättre än så här. 

ja, det är det värsta av allt.

det är den malande tanken i bakhuvudet, som man måste kriga för att ens förmå sig att tänka, eftersom den är så oerhört besvärande och rent plågande. i ärlighetens namn så vet jag med mig att jag inte förmår mig att tänka den fullt ut. det skulle resultera i att jag hamnade under isen, på riktigt. så kanske är det lika bra.

det blir helt enkelt inte bättre än så här. man går runt och tror verkligen på att livet är en blomma, och i slutändan så blir det inte bättre. DET BLIR INTE BÄTTRE än såhär.

och ja, man känner sig naiv. dum. lurad liksom, förbannar sig själv för att man inte är på sin vakt 24 timmar om dygnet. för att man inte är tillräckligt bitter och cynisk. för att man inte förstår hela tiden, fast man ändå gör det.

åh, detta är inte roligt. jag skulle kunna skriva tusentals ord om det här.

skulle i detalj kunna beskriva allt detta, precis hur det känns. men, sen vet jag av erfarenhet faktiskt: some things are better left unsaid. 

så jag slutar där. men som sagt. den malande tanken i bakhuvudet är det värsta. det är det absolut värsta. 

natt