En tant på bussen gjorde mig arg, så jag skällde ut henne.

När jag kom hem.

Feghet? Konflikträdsla? Social kompetens? Konfliktinkompetens?

För övrigt känner jag mig frustrerad och impulsiv. Jag vet inte vad jag vill ska hända eller vad jag skulle vilja göra. Nästan vad som helst tror jag. Bara något, jag är trött på att tänka och grubbla. Jag vill göra för att slippa tänka.

När min konflikträdsla/konfliktinkompetens nu varit uppe på bordet och dissekerats lite de senaste dagarna så kan jag ju lika gärna fortsätta lite till här: när en potentiell konflikt är under uppsegling får jag ont i magen. Särskilt när det är en konflikt där jag står ensam, en konflikt mellan mig och någon annan. Jag har extra svårt att hantera konflikter där jag ensam är den ena parten. Minsta lilla tecken får mig att skena iväg...ger nästan magkatarr.

Är det så här för alla eller är det bara jag?

Jag vill inte ha det så.

Dagen/dagarna har nog satt igång en hel del. Idag uttryckte jag mig så fint (kändes som att jag inte använde mina egna ord): "Jag är som i en emotionell storm." Sedär, jag är i en emotionell storm helt plötsligt. Vad hände egentligen? Plötsligt har jag ett begär av att säga allt jag känner när jag känner det. Bara för att jag kan. Tröttsamt, för mig själv och för alla som tvingas lyssna. Visst är bra att kunna säga det och så vidare, men idag har det nog kanske gått lite till överdrift. Lite, lite.

I denna emotionella stormen som jag nu tydligen tycker att jag befinner mig i vill jag egentligen bara skriva en sak. Jag såg en tavla idag som väckte en massa minnen jag hade glömt. Jag vill skylla på stormen, den emotionella, för det var minnen som slog an på känslor. En del av mig frågar hur dessa känslor kan kännas så starka fortfarande, så här långt i efterhand? När jag dessutom gång på gång, inför mig själv och andra så säkert har avfärdat dem. Varför slutar de inte hemsöka mig? Eller varför kan jag inte släppa dem? Varför?

Det var nog allt. Jag är helt slut i huvudet, igen.

Nattinatt

Begreppet att härbärgera en annan människas känslor. Det gör mig nästan tårögd, för det är ett så fint begrepp. Att bara ta in en annan människas känslor. Jag tänker mig att man får något ömtåligt i händerna, och så får man hålla i det en stund. Bara hålla i det, eller bära det en bit. Inte mer än så nödvändigtvis. 

Jag fick äran att göra det idag. Det var precis så det kändes. Omständigheterna gjorde det klart och tydligt för mig, att det var det jag gjorde. I vanliga fall hade jag känt att jag nog hade agerat i den situationen, men nu fanns inte utrymmet. Allt jag gjorde var att härbärgera det hela. Ibland är det bara det man behöver, bärhjälp. Känns fint att ha gjort det lite idag.

Jante skriker från sitt hörn att jag inte ska vara så säker på att det verkligen var det jag gjorde, eller att det var bra, eller uppskattat.

Det struntar jag högaktligen i, sådetså. 

Mastigt, uttömmande, stort, givande, spännande, rörande, roligt, intressant, nytt, överraskande, läskigt, utmattande. Det har varit en lång dag, och det är först nu jag inser hur många intryck jag har tagit in och lagt i facket märkt: "Att ta itu med". För mycket för att kunna få en överblick. Med risk för att bli tjatig säger jag ännu en gång att jag är trött.

Förstå hur energikrävande det är att interagera med människor hela dagarna! Spännande, häftigt och roligt, men energikrävande.

Jag blir nästan lite lyrisk. Hade det inte varit för att jag är så trött hade jag nog skrivit ett brandtal om det fantastiska med mänskliga relationer och mänsklig interaktion. 

Nu mera sömn. Natti.

Jag verkar ha ådragit mig en brist på adjektiv. 

Allt jag lyckas åstadkomma för att beskriva mig själv är trött. 

Lite väl enkelspårigt med tanke på virrvarret i huvudet.

Jag skulle vilja sätta ord på allt det där virriga, varriga. 

Men det blir bara ... trött. 

Trött, trött, trött, trött.

Trött på olika sätt.

Då jag inte kan finna adjektiv till mig själv försöker jag mig på att hitta ett för denna låt istället; underbar. Det fina i kråksången är att det var själva låten, snarare än orden som fastnade först. Men sen har jag insett att även orden är underbara. Det är nästan det bästa sättet en låt kan fastna. När man spontant gillar det man hör, och lite senare upptäcker att meningen i låten är minst lika bra. Då får låten det där...extra. Det som gör att den håller, länge.

I keep hanging on to the dream.

I keep memories and feelings deep within.

I haven't figured out how to win.

I don't think I'll beat the enemy of sin.

And I know, I know, this aint gonna last.

Hope for this year to be better than the past.

And I know, I know, this aint gonna last.

Don't look back, and just don't think about the past.

If you keep me company,

I will stay awake until you fall asleep.

Little homecoming queen,

please forgive me, but I'm not the man of steel.

"Man of Steel", Kristofer Åström & Hidden Truck.

Insikt is the shit.

Det som är mest spännande med att läsa till psykolog, just nu, är att känna att man ständigt befinner sig i utveckling. Jag kan inte riktigt lyfta blicken och se vad det kommer leda till, eller vart jag kommer ifrån. Men jag känner att det händer grejer. Ständigt nya insikter, ständigt nya perspektiv. 

En sak jag noterade idag:

Vi talade om våra kära karaktärer för pbl-uppgiften. Bilderna av dem börjar växa fram nu och de framstår nästan som riktiga individer för mig. Har någon sorts inre bild av dem, och definitivt en inre bild av hurdana personer de är. 

Vi hade kommit till en av karaktärerna, och jag kunde konstatera att jag känner flera personer i verkligheten som "är" den karaktären. Ja, de påminner om karaktären i fråga alltså. Jag kunde även konstatera den värme jag kände för karaktären, och därmed också för dessa verkliga personer. Jag visste att jag tyckte om dessa personer, men jag hade ingen aning om att jag kunde tala för dem som jag gjorde idag. Stå upp för dem och ärligt uttrycka detta. Tydligen är det enklare med en fiktiv karaktär. Så oerhört icke-förvånande, yep.

Hur som. Inte desto mindre; en insikt.

Nu ska jag läsa lite och sen sova.

Nattis 

Varför blir allting alltid så j*kla komplicerat när det är andra människor inblandade? Och varför kan man aldrig vara nöjd, utan andra människor?

Livets stora mysterium.

Jag vill så gärna. Kan inte, men vill.