Det är en ganska skön känsla när man känner det som att man återfår kontrollen över något. Kontroll är en skön känsla.

Jag önskar att den inte fick mig att må så bra, kontrollen. Men det gör den, tammätusan att den gör. 

Nu ska jag sova hade jag tänkt mig.

Det är en ny dag imorgon, vad det verkar.

Jag ser fram emot att resa imorgon. Okej, jag kommer vara spyless innan jag är framme. Men jag ser fram emot att läsa lite skolgrejs, titta lite film, lyssna på musik, filosofera.

Jag undrar om den där bussresan som planerades förut kommer att bli av.

Det var en idé jag gillade. Att åka buss någonstans, kliva ur och ta första bästa buss tillbaka. Jag hoppas det kan bli av.

Imorgon åker jag uppåt. Mot norr, mot hem.

Jag ser fram emot det.

Samtidigt vet jag om att jag flyr.

Och ändå tänker jag att det kanske är okej, att fly?

Kanske jag rent av behöver fly?

Jag undrar, om jag förväntar mig för mycket. 

Om jag kommer bli besviken på helgen.

Men sen tänker jag, jag åker dit för att se dem jag bryr mig om.

Inget mer än så, egentligen.

För att bara vara med människor som betyder trygghet för mig.

Så länge jag får det, borde jag därför bli nöjd.

En andningspaus, en time-out.

Gå omkring och vara fri, inte göra någonting. (Ja, BKO)

Att fly i den yttre realiteten kanske underlättar en flykt i/in i den inre världen? Objektrelationsteorin är spännande.

Jag är sådär skönt på väg in i en musikdimma.

Bo Kaspers är det som infekterat min hjärna denna gång.

Jag har missat så mycket!

Andas, bara lugn.

Låt dig sköljas med.

Låt dig sakta sjunka in i skymningen.

Nu skakar du igen,

men det blir bättre sen.

Det blir bättre sen.

En sång som en tröst.

Jag jobbar på tålamodet, och att finna mig i att inte veta.

Övar mig i att vara i ovisshet och osäkerhet.

Kanske ett steg mot att vara i även andra jobbiga känslor.

Något i stil med det här eller kanske det här?

Nu är det dags att sova.

Sova, skola, träna, äta, sova.

På repeat.

Nattinatt

En centimeter över stolen, det blir nog inte fler.

För med tiden har jag lärt mig när det börjar att bli dags att komma ner.

Kom att tänka på de fulaste fula i mig som jag inte kan få att försvinna. Rädslan som jag skäms för, smärtan jag inte vill erkänna, skammen som skrämmer, självförakt i en otäck form. Jag kan inte sätta ord på det. Det är rädsla, skam, smärta och självförakt, all mixed up in a bucket. En farlig kombination.

Man säger att skam är giftigt för oss. Skam i kombination med rädsla, smärta och självförakt måste vara a deadly mixture. Det går nästan att fysiskt känna hur den fräter på något i mig. Den fräter på det hårda skalet, blottar det ömtåliga på insidan, som härdas och blir till ett nytt skal. Fast längre in. Det ömtåliga på insidan blir mindre och svårare att komma åt för varje gång. 

Do, do, do, what you wanna do,
don't think twice, do what you have to do,
do, do, do, let your heart decide
what you have to do, that's all there is to find!

Jag undrar om det är sant.

Jag vill helst att det ska vara sant, för då är jag det åtminstone på spåren.

Är det inte sant så är jag nog ute och cyklar, det skulle kännas jobbigt.

Dessutom har jag sista dagarna följt den devisen.

Jag har i efterhand konstaterat att det kanske inte blev så bra...men jag har i alla fall gjort utan att tänka två gånger. Tjohej, tjoho. Svårare än så var det tydligen inte.

Oavsett utfall, en poäng till mig. Så det så. 

Jag grubblar och jag tänker. Jag analyserar och vänder, byter perspektiv, försöker se allt i nytt ljus. Uppfatta nya vinklar, tänka om, tänka utanför lådan, tänka tvärtom, tänka runt, tänka tillbaka och tänka en gång till.

Men jag blir inte klokare för det.

Jag blir utmattad i hjärnan.

Kan man ha mjölksyra i hjärncellerna?

Från Arken, direkt till mig:

I know many who are worse off than you,

but you stick to your fuck-ups like their made out of glue.

Little dysfunk you, now what you're gonna do?

(Och sen: Let's pray that the weekend will thrill us, babe!)

Det var E som visade mig den, Voodoo Girl.
En riktigt fin en, och just idag känns den helt rätt.

Jag har konstaterat tre saker idag.

Ett: Jag var skräckslagen igår.

Två: Den senaste tidens händelser har påverkat mig mycket mer än jag trott.

Tre: Jag trampade i klaveret igår, å det grövsta.

Kopplingen till Voodoo Girl finns i ettan, jag tror tydligen att jag har sådana däringa nålar i mitt hjärta, eller något liknande. Det får mig att bete mig lite konstigt emellanåt. Förklaringen till stressmagen under veckan finns i tvåan, jag tycker mig hantera allt utmärkt och är glad och lite halvt kokobahia, för att så småningom inse att det är lätt att "hantera allt utmärkt" när man lägger ner det i magen istället. Trean har nog en koppling till både ettan och tvåan på något vänster och jag måste se till att be om ursäkt.

Egentligen har jag konstaterat en fjärde sak, och det är att jag behöver åka hem. Det är precis vad jag behöver. Bra skit, och som andra E brukar säga: "Insikt is the shit".

Godkväll