En centimeter över stolen, det blir nog inte fler.

För med tiden har jag lärt mig när det börjar att bli dags att komma ner.

Kom att tänka på de fulaste fula i mig som jag inte kan få att försvinna. Rädslan som jag skäms för, smärtan jag inte vill erkänna, skammen som skrämmer, självförakt i en otäck form. Jag kan inte sätta ord på det. Det är rädsla, skam, smärta och självförakt, all mixed up in a bucket. En farlig kombination.

Man säger att skam är giftigt för oss. Skam i kombination med rädsla, smärta och självförakt måste vara a deadly mixture. Det går nästan att fysiskt känna hur den fräter på något i mig. Den fräter på det hårda skalet, blottar det ömtåliga på insidan, som härdas och blir till ett nytt skal. Fast längre in. Det ömtåliga på insidan blir mindre och svårare att komma åt för varje gång. 

Do, do, do, what you wanna do,
don't think twice, do what you have to do,
do, do, do, let your heart decide
what you have to do, that's all there is to find!

Jag undrar om det är sant.

Jag vill helst att det ska vara sant, för då är jag det åtminstone på spåren.

Är det inte sant så är jag nog ute och cyklar, det skulle kännas jobbigt.

Dessutom har jag sista dagarna följt den devisen.

Jag har i efterhand konstaterat att det kanske inte blev så bra...men jag har i alla fall gjort utan att tänka två gånger. Tjohej, tjoho. Svårare än så var det tydligen inte.

Oavsett utfall, en poäng till mig. Så det så. 

Jag grubblar och jag tänker. Jag analyserar och vänder, byter perspektiv, försöker se allt i nytt ljus. Uppfatta nya vinklar, tänka om, tänka utanför lådan, tänka tvärtom, tänka runt, tänka tillbaka och tänka en gång till.

Men jag blir inte klokare för det.

Jag blir utmattad i hjärnan.

Kan man ha mjölksyra i hjärncellerna?

Från Arken, direkt till mig:

I know many who are worse off than you,

but you stick to your fuck-ups like their made out of glue.

Little dysfunk you, now what you're gonna do?

(Och sen: Let's pray that the weekend will thrill us, babe!)