You gotta be good, you gotta be strong.
You gotta be two thousand places at once.

The Polyphonic Spree - Section 14 (Two thousand places)

(Jag är lite kär i Polyphonic Spree. De är lovely, lovely, lovely!)

Jag har underbara syskon och päron. Det behövde sägas.

Sen kan jag säga oj. Bara för att det finns en hel drös med ord jag vill skriva, men inte kan skriva. Så allt det får ersättas med oj. Svårt att förklara, men det är så mycket, så många tankar.

Inatt drömde jag att jag plus några till skulle åka båt till Australien. Efter att vi åkt en bit kommer jag ihåg att det tog 24 timmar att FLYGA till Australien och börjar inse att det kan bli en ganska lång båttur...hah! Dessutom vet vi inte åt vilket håll vi ska, så jag ber någon om hjälp någonstans, att få våra kordinater (stavning?). Sen ska jag alltså försöka förstå hur vi ska ta oss åt rätt håll, med hjälp av dessa, runt halva jorden bör väl tilläggas. Jag som inte kan ett jota om sånt där...men jag var trots det full av tillförsikt. Lite upprymd, som man kan bli när man ska lösa ett problem som man trots svårigheter tror sig klara av. Intressant. Öppnar för många intressanta tolkningar. Jag ställdes inför ett problem som ju är, hrm, "ganska svårt", men kände mig optimistisk. Det är ganska ovanligt i en dröm skulle jag vilja påstå. Mer vanligt med motsatsen, att man inser sina tillkortakommanden, och att det i sin tur försätter en i någon form av knivig situation.

Senare var jag på en finlandsfärja...och så kom Polly. (Filmtitel där, helt oplanerat...!) Allt var mycket märkligt, som det ju ofta blir.

Nu ska jag fortsätta läsa. Det är en bra bok, vill ge den till E och säga: "Minns du, så här var det ju!" Att sedan få läsa analyser rörande alla varför och tänkbara förklaringar gör det hela mycket intressant.

Får se om jag orkar med kakor och teater i eftermiddag. Verkar mycket trevligt...men känner att mitt superego tycker att jag ska träna eller läsa istället. Nåja, vi får väl se vem som går segrande ur detta.

Skön söndag.

Kramsi

Jag brukar säga att jag nog är en av de räddaste människor som vandrat omkring på denna jord. I samma stund brukar en kamp utspelas inom mig; en kamp om huruvida jag ska skämmas lite över det eller acceptera att det är den jag är.

Idag såg jag ett nytt perspektiv på saken, eller det kändes nytt i jämförelse med alla varv jag tänkt igenom saken tidigare. Jag har så ofantligt mycket bra saker som jag kan förlora. Det är därför jag är rädd. Är det då ens konstigt att jag är så rädd? Jag försöker vara tacksam och njuta av varje dag jag får vara så lyckligt lottad som jag är just nu...men rädslan att förlora något av allt det fina jag har omkring mig, den finns alltid i bakhuvudet, hjärtat och magen.

Sedan är jag feg också, och vågar sällan prova nya saker som jag inte tror mig klara av. Men det är nog en annan sak. Så min rädsla ska kanske inte klumpas ihop i ett enda stycke...kanske är det vissa av mina rädslor som jag ska skämmas över och andra som jag bara ska vara tacksam över. Kanske.

Nu läsa mera.

Godkväll.

Ja, detta är snott, från denna blogg. (Men den är säkert mer eller mindre "snodd" där också?)

Helt underbart klockrent. Det är ett imponerande sätt att tacklas med livet.

Så det så.

Nu har jag hängt upp min julstjärna, ställt fram mina röda, lysande granliknande julpyntsgrejer, de röda "finljusen" (jag tänker definitivt elda minst ett av dem denna jul, haha!), glastomtevärmeljussaken och viktigast av allt; hängt upp två av de absolut icke-förhandlingsbara, obligatoriska girlangerna som ensamma skulle göra jul i vilket hem som helst. Dessvärre har jag ingen bra plats i något av fönstren, ovanför elementen, så de kommer inte snurra sådär gemytligt och mojsigt som de ska, men de är i alla fall upphängda. Jag har dessutom, allra plikttrognast, lyssnat på lite julmusik, men också, dessvärre, konstaterat att den inte riktigt vill låta bra i mina öron just nu. Hoppar nog den tills vidare.

Imorgon är det första advent...så. Snart var det jul igen. Jag längtar mest hem bara. För det är där julen är som bäst. Hemma, hemma, hemma. Jag är så glad, för att jag har ett "hemma". Jag har flera dessutom, och jag skiter i om det är "Amor Fati", jag känner mig lyckligt lottad för det, punkt.

Gött mos och trevlig helg! 

Det kallas tvivel...det där som stör. Har jag hört.

Klump i magen och konstigt humör. Hm?

Jag vet verkligen inte...är mycket förvirrad just nu.

Men med fokus på nuet (eller, "nysset" snarare) så hade jag en väldigt trevlig kväll igår. Synnerligen trevlig. Utmanande och trevligt och läskigt och i eftertankens blekhet blir jag tveksam på om det verkligen var så bra att jag sa allt jag sa och reagerade som jag gjorde. Men tänker att jag å andra sidan inte kunde ha gjort annorlunda. Jag kunde, men det hade varit som att låtsas vara någon annan än mig själv. Som att förneka mig själv.

Alltså ingen idé att slå ner på sig själv. All good, jag gör så gott jag kan och vet. Allt blir som det ska bli. 

Jag vill åka ner på stan och mysa med jul i alla skyltfönster och stressade människor. Fika med någon trevlig typ och sitta med händerna runt varma kaffemuggar i timmar. Det är vad jag VILL. Men tyvärr motsvarar inte verkligheten mina önskemål idag. Jag måste plugga, läsa, läsa, läsa.
MEN...ojoj, fula tanke som slog mig. Tänk om jag måste åka ner på NK och läsa där...JA!

Screw it all. Jag vill.

Tjing!

Jag vet inte säkert vad det var som just hände, men det infann sig en lite obehaglig känsla i min mage. Det är den där känslan av att något håller på att hända som inte är helt trevligt och roligt. Allt känns mörkt (och då menar jag i bokstavligt, inte bildligt) och ensligt. Det är kallt och mörkt och ensligt. Och samtidigt känner jag mig lite kall och mörk och enslig. Som en otrevlig person. Som en ensam person. Som en missnöjd person liksom.

Jag var tillfreds, och sen var jag det inte. Så enkelt skiftade det bara. Från on till off, från bra till mindre bra. Inne till ute. Ett till noll. Vilket osökt får mig att tänka på låten Ett & noll med Bo Kaspers Orkester:

För henne är det svart och vitt
det är helvete och himmel
är marginalen eller mitt
Det är sömnen eller svindel

Så nu är det alltså svart, helvete, marginalen och sömnen? Hm...inte glasklart. Analysera mera, god damn. Jag skiter i detta och tar flykt till mötet och dess strukturerade verklighet som inte är riktigt gjord för den typen av analyser, trots alla närvarande psykologer. Jag känner mig flummig. Suck.

Ha en bra dag. Tjings.

Vart tar all tid vägen och vad hände med min energi? 

Nya ljud, denna dag är fylld utav dem.

Den har inte varit som andra dagar...denna dag.

Några nya ljud jag funnit åstadkoms av Sigur Rós (stavning?) och de försätter mig i en mycket märklig sinnesstämning. Liksom ambivalent. Tänkte slå av de ljuden för att titta lite 30 Rock, men det går inte att slå av, inte när de gör så här med mig! Det är speciellt att lyssna på musik där man inte förstår vad de sjunger om. Endast ljuden talar, utan att innebörden är given. Jag undrar vad de sjunger, men vill samtidigt inte veta, vill att ljuden ska få tala helt ostyrda för en gångs skull. Behagliga ljud är balsam för hela människan. Jag är en junkie för behagliga ljud, smaker, lukter och beröringar.

Unik?

Jag?

Pjft!

Men lyssna på detta gott folk, och säg mig vad ljuden (jag utgår ifrån att ni inte kan isländska, eller deras påhittade språk) gör med er: