Voodoo Girl

Her skin is white cloth,
and she's all sewn apart
and she has many colored pins
sticking out of her heart.

She has many different zombies
who are deeply in her trance.
She even has a zombie
who was originally from France.

But she knows she has a curse on her,
a curse she cannot win.
For if someone gets
too close to her,

the pins stick farther in.

We’re just not there anymore
But we really don’t care do we
No, we couldn’t care less
We couldn’t care less
Could we?

We needs it, we wants it.

Ja, alldeles för länge sedan.

Denna har varit med oss länge. 

Det är för att den är så jävla bra. 

Ja, det är faktiskt den enkla okomplicerade sanningen.

Håll till godo:

Jag avfrostar frysen och undrar om det bara är bokstavligt talat.

Igår lät jag kroppen bestämma, och ja Ida, jag står nog för det. Jag blir lite tveksam ibland, och måste fundera, men jag står för det. Jag ångrar det inte i slutändan. Sällan, och inte heller denna gång.

Det som händer i mig är att jag blir rädd. Kanske är jag lite trög, men jag förstår det nu, dagen efter. Jag gick till gymet tidigare, sprang på bandet och hade plötsligt massvis med energi. Jag undrade varför...definierade två sidor av den energin.

Delvis var jag arg. Arg för att saker ibland bara sker, arg för att det inte finns någon eller något att vara arg på, arg för att det är som det är. Det handlar om något som jag inte tänker skriver om här och nu. Den andra sidan av energin var någon slags fighter i mig som vaknade till liv. Jag kom på mig själv med att tänka: Jag ska åtminstone vara starkare, mer vältränad. Om inget annat så ska i alla fall mina lungor klara mer, min kondition ska vara bättre. Jag ska kunna springa och komma längst, orka mest, vara snabbast.

Jag ville känna mig stark. Så tänkte jag; varför det då? Jag funderade på saken och kom fram till att det är min rädsla som talar. Rädslan gör mig liten, och jag letar desperat efter saker som får mig att inte känna mig liten. Saker att hänga upp min rädsla på. Jag är livrädd för att känna för mycket, men jag är snabbare. Så rädd för att bli sårad, men mina lungor klarar mer. Okej...jag är sårbar och det kommer göra ont, men jag kan i alla fall springa...iväg.

Så konkret, så basic. Jag är rädd, min lösning blir att springa. 

Grottmänniskan i mig har talat, så levande. Det är inte första gången jag känner så här, absolut inte första gången. Men det är första gången jag inser vad det handlar om. Fascinerande.

Jag hjärta Psykologi, 4-ever.

Då var det dags. Grubbel, grubbel, grubbel.

Borde jag gjort annorlunda? Borde jag ha tänkt mig för ännu mer och fattat ett annat beslut? Borde jag?

Jag tänkte åtminstone till en liten minut eller två. Jag stannade upp och jag tänkte. Beslutet var nog redan fattat, inom mig. Min kropp hade redan bestämt sig, jag behövde bara låta huvudet hinna ikapp. Sedan sa huvudet: "Okej. Då får du ta över, I rest my case."

Sedan blev det därefter. Huvudet restade sitt case ända fram tills ganska nyss, när grubblet satte igång igen. "Vad tusan gjorde du nu, det där var ju inte alls genomtänkt. Du borde kanske inte ha gjort sådär. Om jag hade fått vara med och bestämma, då hade det inte blivit så, det vet du."

Jag undrar om jag bara är dumdristig eller om jag faktiskt kommit ett steg närmare tanken och viljan att leva närmare nuet.

Ikväll ignorerade jag effektivt allt annat än nuet och det var trevligt. Varför kan jag inte bara vara nöjd med det?

Nattis

Min blogg lockar inga besökare längre.

Den lockar knappt mig ens.

Det är på väg utför.

Med allt.

Pessimisten har talat.

Kanske blev det lite överdrivet, kanske tog hon i lite för hårt.

Men å andra sidan, lite svinn får man räkna med.

Pessimisten har en tendens att vilja kasta in handduken.

Lite nu och då, lite när som helst vid närmare eftertanke.

Just nu är det sådär knepigt och konstigt. 

Eftersom det varit så många storm-metaforer på senaste tiden så kommer det här ytterligare en sådan: Jag vet inte om detta är lugnet före stormen, lugnet i stormens öga eller lugnet efter stormen.  Egentligen är jag ganska osäker på om det är ett lugn...alls.

Nej, nu blir allt för förvirrat.

Jag avskriver detta, för dagen.

Godkväll.

Det är viktigt att bli bekräftad.

När bekräftelsen man väntar på uteblir inser man hur viktigt det är.

Bekräftelsen kommer inte och det som kändes bra börjar luckras upp i kanterna. Tankarna flyger och far, balansen är rubbad, man vacklar.

Tviveln marscherar in som på en given signal och tar stadigt sikte på de små bubblorna av tillförsikt. En efter en brister de, och man undrar ifall de någonsin fanns där innan, eller om man bara inbillade sig allt. 

Jag är i obalans. Hela dagen har känts som att irra runt i en labyrint utan att veta om man är inne på rätt spår eller inte. Jag insåg till slut att jag behövde mitt hem, jag behövde lugnet i mitt hem. Nu sitter jag här och andas. Har lagat mat, min bästa terapi just nu, och ska snart äta. Jag har inte landat ännu, inte fått ro. 

Skulle träna, men jag känner mig helt dränerad igen. Jag vill vara ledig. Jag vill koppla bort och umgås med vänner. Göra roliga saker, tänka på annat. Missförstå mig inte, skolan är helt fantastisk nu. Men den tar all min energi, och just nu känner jag att jag vill bort, jag vill koppla bort.

Senare kanske. God kväll.

 
And just because I call you up
Don't get me wrong, don't think you've got it made
I'm not in love, no-no

my kind of trust is a shareware.

The Ark sa det. Kanske inte huvudet på spiken, men inte mil ifrån.

När jag funderar och känner mig otålig och tveksam i ett enda förvirrande virrvarr shufflar winampen fram den låten åt mig; Trust is shareware.

Jag slår upp ordet shareware och får resultatet spridprogram. Var inte riktigt vad jag hade tänkt, men det är ju fullständigt logiskt. Jag kopplade starkare ihop det med ordet share, att dela. Och det är där min poäng får hamna. Tillit måste delas för att vara fullständig. Tillit måste gå båda vägarna. Blir jag inte litad på, hur ska jag då kunna lita på?

I min förvirring är det just det som jag tar fasta på. Tilliten måste gå åt båda hållen och det är det jag saknar. Det är det som krävs, snart. Jag är en person som man väldigt ofta kan lita på. Jag vågar inte säga alltid, men däremot vågar jag nog säga att jag alltid har intentionen att vara en person man kan lita på. Tillit väger tungt i min bok, blytungt. Den är grundbulten i alla mina byggen som betyder något. Finns inte tilliten där i grunden struntar jag oftast i att fortsätta bygga, för jag tror ändå inte på det bygget.

Slutsatsen blir alltså; ha tillit till mig. Jag behöver det för att kunna ha tillit till dig. Punkt.

Kursiverat är bra. 

Helgen var bra. Inte fantastisk, inte underbar. Bra.

Den lämnade mycket att önska skulle jag säga. Inspirerande bitvis, och nästan bekymrande bitvis. Jag känner mig som världshistoriens tråkmåns (eller något åt det hållet) men, jag känner mig inte helt övertygad av allt som "ägde rum". Sådär, lagom kryptiskt, så kan ju alla undra vilka skandaler som utspelades på psykologstudenternas konferens. Heh...sug på den du.

Dessutom vet jag att helgen som var här, när jag var borta, innehöll många saker jag inte ville missa. Många bra saker. Det gör sitt till.

Nu ska jag catcha upp med på spåret. 

Nattinatt