jag släppte in svinalängorna alldeles nyss.

har läst halva boken och haft analysdräkten på prydligt och fint.

letat ledtrådar, sådant som passar sig att slänga fram i analysen senare.

men så idag, medan jag satt och åt middag och läste, då hände det.

historien kröp innanför min analysdräkt och petade på mitt hjärta, mitt inre och mina känslor. och de rann över, givet.

kanske är det även boken som är upplagd lite så, eller så är historien sådan. att den blir värre för varje sida man läser.

jag vet inte om det är det, eller helt enkelt en spricka i analysdräkten.

vilket det än är så får det mig nästan att inte vilja fortsätta läsa nu.

är länge sedan (om ens någonsin) som jag behövt ta pauser i läsningen för att orka läsa vidare. känslorna svämmar över.

sorg över hur mörk världen kan vara, hur människor kan sargas, nästan upphöra att existera mitt i misären. och samtidigt tacksamhet över den bubbla jag själv växt upp i, med allt det som Leena och hennes syskon bara kan se på håll. som de aldrig får ta del av. bara kärlek och trygghet, en sådan överdådig lyxvara. kanske får de en del kärlek, men vad är kärlek utan en tillstymmelse till trygghet? en klen tröst.

fan, fan, fan alltså. hur många barn är det inte som just i detta NU försöker överleva dagen? hur många, bara i sverige? hur många, i resten av världen?

det är ohyggligt, och min hjärna kapsejsar någonstans vid kommungränsen, klarar inte av att ta in mer. mer än jag kan förstå. det är mörkare, svartare, otäckare, farligare, grymmare och kanske värst av allt; vanligare än jag kan förstå.

jag säger ungefär som astrid lindgren sa: om jag någonsin kan lyfta ett endaste barn ur ett av de där mörka, otäcka hålen så har jag inte levt i onödan. 

föregående inlägg är HÄRMED utsett till det tråååkigaste jag skrivit, tror jag minsann.

så ofattbart ointressant för varendaste människa utom möjligen mig.

haha...YES.

det där blir fan i mig omöjligt att toppa! 

well, screw you bitch!

det är måndag.

skolan är slut om cirkus en vecka. hjälp, sen är det sommar.

hjälp och bara två veckor till arbete.

hjälp och ett år av psykologstudier till ända. hoppsan, vad hände?

kan man fråga sig.

idag har jag beställt glasögon.

efter att ha frågat om råd och försökt bli klok på det sättet har jag istället

bestämt mig för att gå på känslan. det blev ett par efva attling (stavning?).

jag vet att de är vad alla skulle kalla tråkiga, men jag har bestämt mig för att låta mig gå igenom den tråkiga fasen. dessutom får man ångra sig upp till tre månader. jag älskar den sortens chansningar; som har nödutgångar. det fina i kråksången så att säga.

well well. jag hatar när det känns som att tiden rinner förbi utan att jag hinner med. stressande.

nu ska jag ... äta och fortsätta läsa svinalängorna.

tjing å heeej.