jag hatar att säga hejdå. att skiljas åt.

jag HATAR det verkligen, jag skojar inte.

det är ett hat som såtts i min barndom och som sedan fått näring genom hela min uppväxt ända till denna dag.

det är vad en skiljsmässa kan göra. en i övrigt "bra" skiljsmässa, men även den lämnar sina spår. och mitt hat till att skiljas åt är ett av de spåren.

idag åkte de hem igen, mina älskade syskon.

det har varit intensivt med knappt en enda lugn stund, något jag inte är van vid längre. mitt liv är så förändrat från då när jag levde under samma tak som dem. därför har jag varit trött, väldigt trött. men det spelar ingen roll.

att säga hejdå är blä blä blä ändå.

när man säger hejdå till någon och sedan skiljs åt blir den personens frånvaro så mycket tydligare än annars. den lyser så starkt.

och mitt storasysterhjärta gör ont när jag tänker på hur långt borta de är snart igen, och hur lite jag hinner träffar dem.

det är inte kul.

men helgen var kul. mysig och kul.

kvalitetstid I say.