ikväll tänker jag inte gå utanför dörren.

eller, vi säger såhär: det kommer krävas väldigt mycket för att jag ska lockas ut genom dörren. jag tänker nog mest placera mig i soffan och sova till något trevligt på teven. eller möjligvis sitta i köket och lyssna på radio. kanske läsa lite? oj, nu börjar jag rusa iväg lite här. ska inte överanstränga mig heller!

tänk vad en människa kan förändras mycket egentligen.

jag har en tendens att alltid tänka att alla är densamma som de alltid varit, har svårt att tro på och acceptera förändring när det gäller människors sätt att vara eller tänka. men som vanligt behöver man inte gå längre än till sig själv. 

för några år sedan tänkte jag väldigt mycket på att jag så gärna ville bli omtyckt av någon, att någon skulle tycka att just jag var helt fantastisk. tror att jag mer eller mindre tänkte på det som någon sorts dröm, det bästa som skulle kunna hända.

idag tänker jag inte så längre. det är inte alls det bästa som skulle kunna hända. livet har sedan dess lärt mig att det inte behöver vara bra över huvud taget, att det snarare kan vara ganska besvärligt.

visst vill jag fortfarande finna en person som tycker om mig, som kanske kan tycka att jag har någon fantastisk stund nu och då. men vad viktigare är: jag vill hitta någon JAG tycker är fantastisk. åtminstone ibland...! 

förut kunde jag inte riktigt tänka så långt. det är ingen stor visdom jag lyckats finna där, det förstår jag. men det är (som man brukar säga) ett stort steg för mig. 

mina dagdrömmar om den stora kärleken och liknande har minskad betydligt. de är mer eller mindre obefintliga, tror det beror mest på att jag inte längre kan föreställa mig hur den skulle kunna tänkas vara/kännas. förut trodde jag att det skulle vara precis så som den serveras i filmer och böcker. trots att det kan låta cyniskt så är jag väldigt glad att jag inte längre drömmer om sådant. jag är numera tveksam till om det alls finns någon "stor kärlek". kanske gör det det, kanske inte. jag blir gärna positivt överraskad, men förväntar mig inget direkt.

en annan sak som man väl också lär sig när man blir lite äldre än ... 15 ungefär (?) är att ingen kärlek i världen är enbart underbar. precis som i citatet från paulo coelho så är nog all kärlek en blandning av underbart och att våndas över olika saker. och så ska det kanske vara också.

mera paulo coelho:

När allt kommer omkring, vad är lyckan? 

Kärlek svarar man, men kärleken för inte med sig och har aldrig fört med sig någon lycka. Snarare tvärtom, den är en ständig ångest, ett slagfält, otaliga vaknätter då man undrar om man har valt rätt. Den sanna kärleken består av extas och lidande.

(...)

Jag sökte lyckan under en lång tid av mitt liv - nu är glädjen det enda jag önskar mig. Glädjen är som den sexuella leken, den har en början och ett slut. Jag vill ha njutning. Jag vill vara nöjd - men lycklig? Den fällan går jag inte längre i.

När jag umgås med människor och bestämmer mig för att provocera dem med en av de viktigaste frågorna i vårt liv säger de alla: "Jag är lycklig." 

Jag fortsätter: "Men vill du inte ha mer, vill du inte fortsätta växa?" Och alla svarar: "Givetvis." Men jag insisterar: "Då är du inte lycklig." Och alla byter genast samtalsämne.  

tänk så intressant. att ifrågasätta det vi alla säger oss sträva emot, lyckan. kanske är den inget att sträva mot, kanske är den helt omöjlig att nå. sant är nog att den är omöjlig att bibehålla. eller kanske ska man tänka på den lite mer som glädje. något med början och slut. filosofi igen.

hjärnan och hjärtat behöver mat.

gomiddag.