några fina ord, samtal med nära och kära och en tupplur kan verkligen göra gott för söndagsångesten.

nu har jag dessutom bett om ursäkt för mitt lite märkliga uppförande. så känns lite bättre. kanske finns fler ursäkter som borde sägas...och några frågetecken kvar som måste rätas ut...men, det får jag väl ta itu med så småningom. just nu tror jag att jag fortfarande är i behov av bubbla. just nu fungerar jag inte särskilt bra.

jag fick ändå någon form av insikt igår. insikt om att jag är någon jag inte vill vara, fortfarande. det är så svårt att veta vad man vill egentligen. att finna sig själv och det man vill...en upptäckt värd nobelpriset...minst!

baksidan på paulo coelhos häxan från portabello sums it all up:

Hur finnar vi mod att följa vårt hjärta - om vi inte ens vet vilka vi är?

jag tror man kan beskriva det som att jag dras mellan två sätt att  leva mitt liv just nu.

antingen väljer jag den vägen som innbär följande; jag lever i nuet, jag gör det jag känner för. tänker inte på morgondagen mer än nödvändigt. jag gör det som känns bra för stunden, kort sagt.

eller så väljer jag den andra vägen som innebär detta; jag stannar upp, funderar lite ordentligare. lägger ner tid på att se inåt, att förstå mig själv. att förstå vem jag egentligen är och vad som är bra för mig. jag lär mig att se det som är bra med mig, men också det som inte är så bra.

man måste ju onekligen säga att den andra vägen låter aningens mer ambitiös. man skulle också kunna säga att den första låter betydligt roligare. väg ett för också med sig att man riskerar att såra människor längs vägen...väg två minskar risken. väg ett ökar risken för att man sårar sig själv också, väg två minskar risken. man skulle kunna tänka sig att väg ett kan kallas för ett högriskprojekt och väg två ett säkert, lågriskprojekt. för alla inblandade inklusive mig själv...?

det jag önskar är att de gick att kombinera...problemet är bara att i skiftet mellan de två  så får de olika vägarna "sopa upp" efter varandra på något sätt. då kanske det inte blir något annat än städning av allt? och jag vill ju helst ägna mitt liv och något annat än städning. 

trots dagen efter ångest så är det förvånande hur mycket grubblerier en speedad utekväll kan ge. hur man kan förvånas över andra och sig själv...hur man kan börja klura, klura, klura. undra, har man missförstått något viktigt nu? jag ska sluta gräva i detta, åtminstone här och nu.

aaah, många förvirrade tankar bliiire.

later duuudes.

hej hopp. 

fortfarande söndag.

bah!

uschuschusch. jag brukar inte ha särskilt mycket ångest i vanliga fall.

men jag tror att jag blev bortförd av utomjordingar igårkväll.

eller, jag skulle väldigt gärna skylla på det.

det var inte jag som var such an idiot igår. nej, verkligen inte.

och det ÄR ju ingen big deal, men känns så onödigt.

jag tror det svider så mkt för att det inte är något jag brukar göra.

jag brukar (tror jag iaf) ha ganska bra koll på när man ska backa och var gränser går. igår var de kunskaperna lite utsuddade liksom. det fungerade inte som det skulle. usch, jag var nog sjukt jobbig. bläbläblä.

detta i sig är ett bra bevis på att jag har ångest, att jag måste ösa ur mig här. i vanliga fall kan man stå ut med ångesten utan att ösa ur sig...suck.

synd att jag skulle vara lite idiot igår. hade faktiskt väldigt roligt igår, känns synd att min dumhet ska lägga ett så dåligt skimmer över en i övrigt mycket trevlig och rolig kväll. dumt, liiinaa.

nu ska jag titta vidare på kommisarie morse. jag och engelska deckare, we've got a thing going on...senare, då.

usch usch usch.

ibland skulle jag vilja strypa en del av de grodor som hoppar ur min mun. 

hur kan man bara förstöra något trevligt sådär?

alltså, kanske inte någon stor sak, men ändå. så onödigt.

dum dum dum.

blir trött på mig själv. så trött.

har talat om bubblor idag, hur man längtar till sin bubbla så att man kan vända alla bekymmer ryggen och strunta i dem. just nu längtar jag oerhört till min bubbla. vill nog bara stänga in mig och inte träffa en endaste människa just nu.

detta säger jag helt utan att tycka synd om mig själv (faktiskt!) och utan att söka sympatier från någon, men just nu verkar det som att jag inte kan göra något annat än fel. hur jag än vrider och vänder på allt så blir det felfelfel i slutändan ändå. lika bra att sluta försöka göra rätt kanske?

uuäck.

nattinatt