alltså shit, detta är inget skämt.

det gör så jävla ont!

halva min mun är helt paj känns det som.

gör ont att tugga, gör till och med ont att dricka vissa saker.

uuh, får magknip bara av att tänka på att dra ut gaddarna.

men så här kan jag ju inte heller ha det.

hojjaaa. kul sommar man har då.

okej, nu ska jag tjata om mina mun-problem en stund. sitter ju hemma ensam hela dagarna så måste få vädra detta elände till någon (något?). ber om ursäkt på förhand för följande ytterst traaadiga del av detta inlägg: 

även om jag är piggare så känns det att kroppen inte har återhämtat sig helt ännu. tog en promme idag, tänkte lite frisk luft är väl bra. men blev faktiskt trött av det lilla. tror det största problemet är av tanden (eller vad tusan som är orsaken till att det gör så jäkla ont). eftersom jag knappt kan äta något så får jag knappt någon energi, inte konstigt att man blir fort trött då.

men, idag blir det köttsoppa. full av fett och salt, mums filibabba. och den ska jag nog minsann kunna sörpla i mig utan att behöva tugga så himla mycket. bra bra bra. precis som då jag hade min grande-halsinfektion a.k.a the halsböld för några år sedan. det bästa då var köttsoppa. jag ska spara all buljong det blir och sen äta bara det de närmaste dagarna så jäklar ska vi se att jag har energi till att arbeta!

kanske skulle ringa tandläkaren? de kan ju inte mycket göra som det är nu iaf, kanske bara ringa och säga att det är svullet och antagligen inflammerat och att jag redan äter penicillin. så kanske jag får boka in en tid i efterhand. eller så struntar jag i det, och hoppas det går över och blir bättre...hm. varför anar jag att det blir det senare? hojahoja. tandläkaren är verkligen en av mina största skräckplatser. hatar verkligen att gå dit. såklart kommer jag försöka undvika det in i det sista. såvida det inte utvecklas till något akut. ojojoj, enligt vad jag läst så gör det än värre ont.

läste om en tjej som dragit ut en visdomstand medan den var inflammerad, och då hade bedövningen knappt tagit alls. såå, hon hade dragit ut en tand nästen helt utan bedövning. är man inte rädd för tandläkaren innan säger jag bara...huuga. 

okej. där tror jag jag fått ur mig en del av de tankar som snurrar just nu. ja, jag är faktiskt himla rädd, så därför snurrar tankarna så mkt fram och tillbaka. well well, nu blir det renköttsoppa. länge sedan, säkert ett halvår! wii, gottgottigottgott.

tjingåhej 

min tand plågar mig. faan.

jaha. vad får man för att man åker till pajala och roar sig?

halsfluss, feber och en visdomstand som tydligen finns till enbart för att plåga mig. daaamn.

fick idag höra den självklara: "jaha, du har förstås varit och hånglat!"

det hade ju varit roligt om det varit så åtminstone, men jag har inte gjort något åt det hållet ens. man kan säga att jag fått det trista efter det roliga, utan det roliga innan. so to speak.  

men, nu medicinering vilket nog ska ordna halsen och febern. visdomstanden däremot, jäklar. jag kan knappt äta, den värker och är så ivägen, men tanken på att dra ut den är nog än värre just nu. så jag tänker inte uppsöka någon tandläkare ännu. går det inte över på ett par dagar blir det väl oundvikligt...men tills dess, nejnejnejhjälphjälphjälpneeej. 

så, medan jag sitter här och förbaskar all min visdom som ger mig en massa tänder jag varken har plats eller användning för så funderar jag lite.

såg några bilder, på folk. folk jag vet vilka de är, men inte känner egentligen. och så minns jag mig själv för en drös år sedan. hur man kunde önska sig saker och vilja vara någon annan med ett annat liv.

detta gör jag visserligen fortfarande alltid nu och då, men vissa av dessa dagdrömmar har jag nog övergett för gott. just nu är jag snarare glad för att jag inte är den personen, att jag inte lever det livet. det är givetvis personerna på de bilderna jag såg som gav mig den tanken. jag vill inte för några pengar i världen byta med dem. och jag är så glad att jag nu vet mer om vad jag verkligen INTE vill ha här i livet.

det är fascinerande att se hur man reagerar när man konfronteras med saker från sitt förflutna, även om det bara är att tänka på något man inte tänkt på sedan dess. att märka hur annorlunda man tänker, och att faktiskt bli förvånad och stolt över att man är lite förnuftig och smart ibland!

sedan blir man mindre stolt över vissa tankar som man önskar att man inte tänkte, som egentligen hör hemma där i det förflutna. kanske tar det ännu lite längre tid innan även de försvinner.

ett exempel är när man får se en av sina mindre goda vänner från förr och börjar jämföra sitt utseende med den personens utseende och ler inombords om man hittar skavankar i deras utseende som man aldrig såg då.

då var man så rädd för att verkligen vara en andra klassens person, bara för att man var det i den hierarkin man levde i då. man kunde inte se längre då, man vågade liksom inte.

idag är jag osäker på mig själv ibland, men jag vet betydligt mer om mitt eget värde än jag gjorde då. och jag vet att jag kan åstadkomma saker, jag kan göra något bra, jag har vänner, släkt och familj som tycker om mig, till och med älskar mig. och det är viktigast av allt. de människor som fick mig att känna mig liten då för länge sedan, de betyder inget i mitt liv längre.  

tyvärr finns lina från förr kvar i mig. och hon tänker samma gamla tankar som då. det är hon som ler nöjt när jag ser skavankerna. den jag är nu vet och förstår hur löjligt det är. och märker också att det inte får mig att må ett dugg bättre, det är bara en mycket kortlivad glädje som inte förändrar min självkänsla det allra minsta. för jag vet och tror verkligen på att självkänslan kommer inifrån och att den inte kan påverkas i någon större utsträckning av något yttre. 

nåväl. lina från förr är väl fortfarande lite ledsen över att ha känt sig så liten så länge. är väl inte helt lätt att bara komma över det. jag hoppas det går över, så att jag inte ska tänka sådana tankar mer. detta låter kluvet, men givetvis är det bara mitt sätt att "bildligt" distansera mig från det jag tänker och känner. det som jag inte riktigt vill kännas vid kanske...?

i helgen ska det vara fest. vad säger farbror/tant doktorn om alkohol i kombination med penicillin...? bra idé? jag tvivlar. men, får väl ta en öl för laget eller så. håhåjaja.

men nu blir det nattinatt, låt se om det blir arbete i morgon. hur min kropp tänker må. sov sött. 

okej, imorgon smäller det.

då är det dags, pajala marknad 2008. 

jag har inte varit med ordentligt på flera flera år, har varit toffel, jobbat och haft en massa annat dumt för mig. men NU jäklar.

jag hoppas det blir så roligt som vi har förutspått.

och att allt klaffar med husvagnar, stödben, kylar och elstolpar. 

ja, att det finns en plats med en stolpe åt oss framför allt!

då tror jag det kan bli redigt roligt.

och polly min kära kommer ju också upp, det känns som ett extra treat. 

och fint väder vill vi ha förstås.

kära vädergud, ge pajala sol hela långa helgen, amen.

men, men, men. på söndag eftermiddag är det bara att återvända till verkligheten. tänk, jag har hela helgen framför mig och ändå börjar ångesten för söndag/måndag redan nu! 

illa.

jag må säga att jag nog föredrar verkligheten i små doser.

just nu är jag väldigt mycket i dagdrömmarnas värld, det är så otroligt behagligt emellanåt!

nej för tusan, detta går inte mer. nu måste jag börja packa om det ska bli ngn avfärd imorgon tidigt. tjing! 

ångesttema 1: men åååh. bläbläbläbläblä!

imorse kände jag mig taggad att ta tag i skiten.

nu vill jag åka långt bort och fortsätta ignorera den igen.

detta är så jäääkla känsligt märker jag.

har jag en endaste LITEN minikänsla som kan tolkas som lite positiv när det gäller detta så är den utrotningshotad. och fort går det så försvinner den.

idag tror jag den lilla kommentaren jag fick var orsaken.

den positiva känslan ersattes av känslan av att inte duga till igen.

bläää. tror inte personen hade sagt så om personen hade förstått vad den typen av kommentarer egentligen innebär för mig.

men, tusan också. jag måste peppa mig själv igen.

får inte låta kommentarerna vinna över mina minipositiva känslor. 

och där med jämnt.

...

jahaja. nog om den saken.

inget boende i pajala i helgen, det verkar fullständigt omöjligt att få tag på.

fullbokat överallt, såklart. vadå sista minuten? nää, jag förstår ingenting.

imorgon åker jag till luleå med jobbet. blir trevligt hoppas jag.

har även bokat in en tid hos M för klippning, mycket trevligt.

var länge sedan hon var med saxen i mitt hår! 

vidare då?

jag är i ett lite sentimental kind of mood just nu.

vill lyssna på smörig/sentimental musik och längta mig bort.

känns som att jag slösar bort min tid när jag börjar driva bort.

men ändå är det ju så skönt att vara någon annanstans i tankarna ibland.

tror jag flyr på det sättet.

mitt sätt att komma undan verkligheter med stenar.

så kan det faktiskt vara.

...

för att återgå till ångest i allmänhet och synnerhet då. 

ångesttema 2: träningen som jag helt och hållet tappat.

har inte gjort något på flera veckor, bortsett från enstaka undantag.

måste komma igång med något, annars kommer jag vara lönnfet innan terminen börjar igen och jag får återkomma till umeå och iksu.

besväärligt!

okej. ångesttema 3: tandläkaren. snart måste jag gå dit. jag hatar att gå till tandläkaren av hela min själ och mitt hjärta. och nu när jag inte blir kallad, hur ska jag då ta mig dit? det är liksom helt bakvänt och fel att jag själv ska boka en tid till något som jag hatar. det är otroligt svårt att förmå sig göra det. fobiterapi kanske skulle behövas.

okej. nu har jag fått skriva om det. pust. ändå så är det ångesttema 1 som stör mig mest just nu. så A hade nog rätt. det bästa är att ta itu med det.

jag började nästan gråta idag när jag tänkte på att en dag klara det. den dagen vill jag uppleva, och jag är den enda som kan ta mig dit. punkt.

nu ska jag duscha, läsa och soova.

nattinatt 

oj, nu kom det ett svårt beslut i min väg.

jag måste avgöra hur mycket pengar jag kan tänka mig att lägga ner på det jäkla körkortet. fan fan fan. egentligen behövs de pengarna så väl till mitt studentliv. men en dos självkännedom här: kommer jag någonsin få tummen ur om jag inte gör på det här sättet?

och, är det inte så, om man ska se sig själv och sanningen i vitögat: jag lägger hellre ner en hög pengar på det, får det gjort (och klarar det också, förhoppningsvis) för att sedan kunna dumpa av den stenen på vägen bakom mig och fokusera på annat, som att t.ex extrajobba ihop de pengarna igen?

jag tror faktiskt på det. lite motvilligt visserligen, men ja.

jag sa ju det, dummast av oss alla är jag.

så; kanske är jag, men detta är min stooooora svaghet. en utmaning jag inte vill anta, jag vill bara hitta en räkmacka igenom skiten. tyvärr verkar det inte vara en möjlighet. om jag någonsin klarar detta kommer det vara en av de allra stoltaste dagarna i mitt liv. så är det bara.