jaha. vad får man för att man åker till pajala och roar sig?

halsfluss, feber och en visdomstand som tydligen finns till enbart för att plåga mig. daaamn.

fick idag höra den självklara: "jaha, du har förstås varit och hånglat!"

det hade ju varit roligt om det varit så åtminstone, men jag har inte gjort något åt det hållet ens. man kan säga att jag fått det trista efter det roliga, utan det roliga innan. so to speak.  

men, nu medicinering vilket nog ska ordna halsen och febern. visdomstanden däremot, jäklar. jag kan knappt äta, den värker och är så ivägen, men tanken på att dra ut den är nog än värre just nu. så jag tänker inte uppsöka någon tandläkare ännu. går det inte över på ett par dagar blir det väl oundvikligt...men tills dess, nejnejnejhjälphjälphjälpneeej. 

så, medan jag sitter här och förbaskar all min visdom som ger mig en massa tänder jag varken har plats eller användning för så funderar jag lite.

såg några bilder, på folk. folk jag vet vilka de är, men inte känner egentligen. och så minns jag mig själv för en drös år sedan. hur man kunde önska sig saker och vilja vara någon annan med ett annat liv.

detta gör jag visserligen fortfarande alltid nu och då, men vissa av dessa dagdrömmar har jag nog övergett för gott. just nu är jag snarare glad för att jag inte är den personen, att jag inte lever det livet. det är givetvis personerna på de bilderna jag såg som gav mig den tanken. jag vill inte för några pengar i världen byta med dem. och jag är så glad att jag nu vet mer om vad jag verkligen INTE vill ha här i livet.

det är fascinerande att se hur man reagerar när man konfronteras med saker från sitt förflutna, även om det bara är att tänka på något man inte tänkt på sedan dess. att märka hur annorlunda man tänker, och att faktiskt bli förvånad och stolt över att man är lite förnuftig och smart ibland!

sedan blir man mindre stolt över vissa tankar som man önskar att man inte tänkte, som egentligen hör hemma där i det förflutna. kanske tar det ännu lite längre tid innan även de försvinner.

ett exempel är när man får se en av sina mindre goda vänner från förr och börjar jämföra sitt utseende med den personens utseende och ler inombords om man hittar skavankar i deras utseende som man aldrig såg då.

då var man så rädd för att verkligen vara en andra klassens person, bara för att man var det i den hierarkin man levde i då. man kunde inte se längre då, man vågade liksom inte.

idag är jag osäker på mig själv ibland, men jag vet betydligt mer om mitt eget värde än jag gjorde då. och jag vet att jag kan åstadkomma saker, jag kan göra något bra, jag har vänner, släkt och familj som tycker om mig, till och med älskar mig. och det är viktigast av allt. de människor som fick mig att känna mig liten då för länge sedan, de betyder inget i mitt liv längre.  

tyvärr finns lina från förr kvar i mig. och hon tänker samma gamla tankar som då. det är hon som ler nöjt när jag ser skavankerna. den jag är nu vet och förstår hur löjligt det är. och märker också att det inte får mig att må ett dugg bättre, det är bara en mycket kortlivad glädje som inte förändrar min självkänsla det allra minsta. för jag vet och tror verkligen på att självkänslan kommer inifrån och att den inte kan påverkas i någon större utsträckning av något yttre. 

nåväl. lina från förr är väl fortfarande lite ledsen över att ha känt sig så liten så länge. är väl inte helt lätt att bara komma över det. jag hoppas det går över, så att jag inte ska tänka sådana tankar mer. detta låter kluvet, men givetvis är det bara mitt sätt att "bildligt" distansera mig från det jag tänker och känner. det som jag inte riktigt vill kännas vid kanske...?

i helgen ska det vara fest. vad säger farbror/tant doktorn om alkohol i kombination med penicillin...? bra idé? jag tvivlar. men, får väl ta en öl för laget eller så. håhåjaja.

men nu blir det nattinatt, låt se om det blir arbete i morgon. hur min kropp tänker må. sov sött.