jag har:

varit på femtioårskalas och har kramp i käken av att ha varit så trevlig en hel lång kväll. ja, alltså inte för att det inte VAR trevligt.

missförstå mig rätt nu tack. trevligt, och många av de som var där tycker jag verkligen om. men, har nästan varit übertrevlig. hoff.

har också:

serverat sprit till diverse släktingar och vänner till familjen som kanske inte behövde just SPRIT just då. men ändå.

sedan har de gladeligen lättat sina hjärtan åt mig om allt möjligt, inklusive frågat oroligt om jag har mat där nere i umeå egentligen.

haha. fest med släkt. the shit, en gång om året kanske :)

är trött, men känner att jag behöver lätta mitt hjärta.

här kommer det nu ett litet utrymme i denna blogg som är helt ägnat åt mitt gnäll, eller tjat, eller oro, eller vad man än väljer att kalla det. så vill man bli road ska man hoppa över detta stycke i synnerhet:

jag är irriterad på mig själv.

och ändå vill jag bara säga: det är ju rätt ändå.

även om det blir felfelfel så är det rätt.

detta är den jag vill vara.

detta är den personen jag vill vara.

jag tänker inte låta någon liten svart bitter sak förstöra något för mig.

mitt mål är att istället leva.

med alla risker det innebär.

kanske kommer göra ännu mer ont, men fuck it. jag ska försöka i alla fall.

och det faktum att någon liten del i mig börjat peka finger åt den svarta saken, det är liksom stort.

på många sätt.

det är utveckling! personlig utveckling.

och JA jag är så rädd. och det kanske redan är för sent för att vara rädd, det är väl egentligen det jag är mest rädd för.

att allt redan är för sent.

och jag vill inte det, för då blir det bara en ny seger för den där svarta saken.

vill inte att den svarta saken i mig ska vinna. den där svarta, cyniska, bittra saken. den ska ut.

jag är också rädd för att allt jag skriver ska tolkas fel.

jag är rädd för att bli missförstådd, det är dagens sanning.

min stora rädsla, en av de största.

och klumpen i min mage, är det intuition eller cynism?

okej. nu får det räcka för idag.

imorgon ska jag åka tåg i massor med timmar igen.

får grubbla fram ngt sorts svar då kanske.

godnatt folks 

eller bara livrädd?

jag är nog inte den som har så mkt stil tyvärr.

men oj. en liten lina är rädd.

en liten lina vill springa och gömma sig.

som ida så fint uttryckte det igår:

I'm doomed.

när jag kommer hem ska jag slå boken i huvudet på riktigt.

två flugor i en smäll: slå in lite mer kunskap, om jag måste göra omtenta.

och förhoppningsvis slå det som är galet på plats.

yippi-kii-yay mf, förstår du vad jag menar?

livet är en skola och ibland får man inte godkänt.

godnatt

är det det som kallas att banka in kunskap??

hehe, nästan desperat, ja!

nej, heelt allvarligt så ska jag säga att jag nog börjat acceptera att det kan gå dåligt imorgon.

sådan är sanningen, bara att lära sig leva med den!

ÄSCH, får väl göra om den. inte mer med det, punkt. 

nu ska jag bara läsa igenom anteckningarna och hoppas att något av det fastnar tills imorgon. då gäller det.

hoppas på tur med frågor och en bra dag för lilla fiskhjärnan, amen.

annars då? har inte varit utanför lägenheten på två dagar.

vilket liv??

men imorgon ska jag fira att tentan iaf är gjort (även om det gick dåligt!) med att åka till stan med ida. present till mamma +kort och kanske en fika? jippi!

sen på fredag var det dags för tåget igen. men nu med mindre plugg att ta tag i = lugn och ro = trevligt! 

so long, my friend.

tjing! 

ja, jag är SÅ nära att bara sätta mig ner på golvet och vara sur ända tills på torsdag morgon.

jag har tagit mig halvvägs genom piagets stadier och är redan heelt slut i huvudet.

egentligen finns det bara en fråga att ställa: varför?

varför lär man sig inte?

varför gör man så här om och om igen?

varför läser man inte mer innan tentan/provet är en dag bort?

varför pluggar man aldrig i tid???

mina tankar just nu är inte rumsrena. aaarrgh.

lära mig till nästa gång? pjft. sääkert!

okej. åter till piaget. jippi.

en dags panik till då, ungefär.

hej hopp.

lite senare:

måste bara få andas ut lite här.

och viska till mig själv: vad håller du på med nu då, egentligen?

åh, förlåt mitt förflutna jag för att jag inte gör som jag sa.

och förlåt mitt framtida jag om jag gör fel, och orsakar dig en massa bekymmer.

och till mitt jag i nuet: lugn bara. andas.  

sov nu.

...till folket.  och mig.

förnyat samlingen låtar, definitivt på tiden. MYCKET bra.

men...men.

ja.

vill hänvisa till det jag skrivit tidigare. om investeringar i mig själv.

det gick ju bra. jättebra, veerkligen.

men, ett litet plus: verkar som att jag känner mig själv lite grann iaf.

blev inte mycket fest igår.

men en vandring ute i snön, och det var också trevligt. 

men så är väl livet: det blir inte alltid som man tänkt sig.

hihi.

nu ska jag verkligen försöka skaka liv i de bortdomnade, lätt bakfulla hjärncellerna. de som fortfarande fungerar då. 

the mail! the mail is here! oooh...

just nu känns det faktiskt som att det skulle kunna stå en liten gubbe på en alptopp och joddla inne i mitt huvud. 

det blir nog en tung dag.

tjing 

denna dagen är bara...skit.

eller "nu kryper jag under sängen, kanske kommer fram till våren"

eller "hmm...andra sidan jorden ska vara fint, har jag hört?"

eller "undrar just hur länge man kan sova utan att vakna eller dö?"

känner mig arg.

besviken på något sätt.

kanske bara på mig själv.

är i ett sådant tillstånd där natten är bäst, när man sover och inte behöver vara vaken och ta tag i sitt liv.

eller, eventuellt med näsan i en bok, en annan form av verklighetsflykt.

verklighetsflykt-high five!

la vie n'est jamais parfaite.

en sanning som är svår att skölja ner.

senare: en annan sanning är att det är sjukt svårt att läsa en bok när ögonen nästan faller ihop. något som är ännu svårare när detta händer är att fokusera på texten och vad den handlar om. koffeiiiiiiiiiin!

jag har inte druckit något kaffe idag. vill jag vara kaffe-hora eller inte?

det är frågan. hmm. 

en HELT ny terapiform.

men annars: jag har viktiga saker på gång.

jag har terapi åt mig själv. fobiträning, vad tusan kallas detta egentligen?

när man försöker vänja sig vid något man upplever som obehagligt?

ta tjuren vid hornen?

my faavourite, hihi.

varje dag lär man sig något. tänk, bara en sån sak.

jäklar alltså. jag ska återta de där låtarna.

som reclaim the streets, fast med låtar istället.

mine mine mine. som måsarna i hitta nemo.

ska bara få min lilla fiskhjärna att förstå det också.

yes.

senare: bakslag får man räkna med, visst?

just nu känner jag allt detta på samma gång:
arg, ledsen, rädd, nervös, frustrerad, trött, tacksam, orolig, harmonisk, förväntansfull, osäker, liksom målinriktad, motiverad och till sist, lite glad och nöjd med tillvaron också.

är det konstigt om man är förvirrad???

jag bara frågar. 

jag undrar om det beror på att jag är kvinna och därmed komplicerad och motsägelsefull (?) eller om det är min personlighet som är komplicerad och motsägelsfull? kändes som något, enligt någon sorts stereotyp alltså, väldigt "kvinnligt". att få plats med allt det samtidigt. äsch.

nej, allvarligt talat nu. träningen var en ganska nedslående upplevelse.

mitt totala slöande de sista veckorna passerade alltså inte obemärkt.

var sjukt jobbigt, och jag lastade inte på särskilt mkt på någon låt.

nästan mjölksyra! illa. well, well, skyll själv som jag hade sagt. och säger.

jepp.

kanske man ska fortsätta läsa om språkets utveckling då.

sen kanske lite dee-vee, hihi.

tjing!

fuck shit.

hade skrivit ett så bra inlägg idag. och så försvann allt. jag var slarvig.

men några ord som kvarstår: små ord kan vara viktiga, bara de hamnar i rätt ordning.

senare: fuck, fuck, fuck!

varför är det så svårt att göra det som man vet (tror sig veta åtminstone) är rätt?

vilken del av mig är det som protesterar?

egot? hjärtat? hjärnan?

jag menar: det känns jobbigt, och första impulsen är ju att säga: "nej, skojade bara". är det då hjärtat som talar eller egot? och om det är hjärtat, talar det för min skull eller någon annans?

och samtidigt talar hjärnan, eller hjärtat om för mig att detta måste göras. oavsett hur, vad, när, det måste göras. för annars är det fel.

jag tror egot talar för mig, bara mig.

hjärtat talar för mig och alla andra jag bryr mig om.

hjärnan, den är bara kall och vet vad som måste göras.

och: det är just där vart hjärtat kommer in i bilden som allt blir komplicerat.

håller teorin?

det får tiden utvisa.

jag behöver det här. jag gör verkligen det.

det är jag helt och fullt övertygad om.

däremot är jag tveksam till om jag verkligen kommer klara av att göra den investeringen i mig själv.

jag, med mitt dåliga tålamod kommer ha svårt att se den långsiktiga investeringen i detta, så småningom.

och det är då jag gör misstaget. men jag ska verkligen försöka den här gången. försöka att inte göra det där misstaget.

donnez-moi le strenght.

"lina, den missförstådda (?)"

(men, då jag redan är missförstådd (?) så säger jag detta: någonstans är jag glad att mitt hjärta vill krångla till saker och ting. ändå.)

amour à tous, un jour.

><

lät nästan religiöst! om inte annat så obotligt romantiskt.

så, "lina den missförstådda (?) och obotligt romantiska (?)"

äh. man ska nog inte lyssna så mycket på det jag säger.

sov gott.