fuck shit.

hade skrivit ett så bra inlägg idag. och så försvann allt. jag var slarvig.

men några ord som kvarstår: små ord kan vara viktiga, bara de hamnar i rätt ordning.

senare: fuck, fuck, fuck!

varför är det så svårt att göra det som man vet (tror sig veta åtminstone) är rätt?

vilken del av mig är det som protesterar?

egot? hjärtat? hjärnan?

jag menar: det känns jobbigt, och första impulsen är ju att säga: "nej, skojade bara". är det då hjärtat som talar eller egot? och om det är hjärtat, talar det för min skull eller någon annans?

och samtidigt talar hjärnan, eller hjärtat om för mig att detta måste göras. oavsett hur, vad, när, det måste göras. för annars är det fel.

jag tror egot talar för mig, bara mig.

hjärtat talar för mig och alla andra jag bryr mig om.

hjärnan, den är bara kall och vet vad som måste göras.

och: det är just där vart hjärtat kommer in i bilden som allt blir komplicerat.

håller teorin?

det får tiden utvisa.

jag behöver det här. jag gör verkligen det.

det är jag helt och fullt övertygad om.

däremot är jag tveksam till om jag verkligen kommer klara av att göra den investeringen i mig själv.

jag, med mitt dåliga tålamod kommer ha svårt att se den långsiktiga investeringen i detta, så småningom.

och det är då jag gör misstaget. men jag ska verkligen försöka den här gången. försöka att inte göra det där misstaget.

donnez-moi le strenght.

"lina, den missförstådda (?)"

(men, då jag redan är missförstådd (?) så säger jag detta: någonstans är jag glad att mitt hjärta vill krångla till saker och ting. ändå.)

amour à tous, un jour.

><

lät nästan religiöst! om inte annat så obotligt romantiskt.

så, "lina den missförstådda (?) och obotligt romantiska (?)"

äh. man ska nog inte lyssna så mycket på det jag säger.

sov gott.