Här slits vi mellan hopp och förtvivlan, vi stressar och pressar. Vi begår synder och ångrar oss ibland, vi gör faktiskt rätt också någon gång som omväxling. Vi undrar varför man inte kan styra över sig själv och sina känslor och tänker "försätta berg", vilket b-s. Kanske under paniken, perhaps, perhaps, perhaps.

Vi låter tiden gå, väntar tydligen på något. Men ibland är vi, och inget annat.

Sen försöker vi trycka in sysselsättning motsvarande 27,5 h på ett helt vanligt 24h:s dygn och förstår aldrig varför det inte vill gå ihop.

Ja, så går det till.

Det var någon som sa till mig: ibland önskar jag att livet vore enkelt. Att man fick som man ville. Att allt gick som man tänkt sig. Varför är det helt tvärtom i verkligheten?

Jag tänker: självklart, det vill väl alla? Samtidigt sammanfattar det mycket av frustrationerna från senaste dagarna/veckan. Saker går inte som man helst av allt skulle vilja. Min lilla tro på ödet och kringelkrokiga vägar tröstar mig, och jag tänker att det finns någon fantastisk poäng i allt det där. Man kommer förstå, sen. 

Min process är inne i ett trevligare stadium nu, där jag känner att jag går framåt. Det är fortfarande samma tröökiga process som jag känner så väl, men jag gillar den här delen bättre. Jag tränade idag, och då kom den där "Hah, jag rockar fett"-känslan till mig. Det är ett mycket gott tecken. 

Nya kursen...orkar inte ens skriva. Det är mycket, och jag får en stark känsla av att detta bara är början, på riktigt. Början på så mycket. Som en fin människa sa: det känns som början på något livsomvälvande. Jag tror det kan bli det. Jag har redan, bara av att ha läst några sidor ur kurslitteraturen, identifierat ett av mina stora problem. Något som nog spelar in i mina trust-issues som jag skrev om i tidigare inlägg. Ett litet aha-ögonblick. Det var inget nytt, egentligen, men ibland behöver man bara läsa något svart på vitt för att förstå.

Kurslitteraturen står idag även för en mening som tilltalade mig väldigt. Återigen något som kan tyckas vara en självklarhet, men så skönt definierat, sug på den du:

It is difficult to trust those who deny us the right to be ourselves.

Det är sorgligt när de finaste orden bara gör ont.

De finaste orden, men ändå orsaker de inget annat än smärta. 

Det skulle jag ändra på idag, om jag var allsmäktig.

Nej, jag blir faktiskt less på mig själv.

Vill sova en vecka eller två.

Slippa umgås med mig själv 24/7, ja tack.

Jag såg på Cherry Challange idag och längtade tillbaka.

Det må vara dåligt betalt, det må vara trista arbetstider, det må vara en massa saker. Men det är ett av de roligaste jobb jag haft, och det är en underbar stämmning mellan all personal. Jag önskade så att jag fortfarande var en av dem och skulle få stanna på middag och fest. Men jag tog min tavla och jag tog mitt spel och gick till bussen, genom snöfallet.

Det behöver förmodligen inte ens sägas: jag tyckte väldans synd om mig själv. Och tycker fortfarande. Det är en av alla aktiviteter man kan fylla en söndagkväll med. Man kan tycka synd om sig själv och oja över sin nervösa mage. Av någon anledning verkar jag ha en uppsjö orsaker till att tycka synd om mig själv.

När jag tar en titt på mig själv lite mer utifrån ser jag att det är det klassiska "grasping for straws"-beteendet. Det måste få ett slut.

Jag skulle nästan ha sålt min själ för lite färdiglagad mat just nu.

Nästan.

Skön söndag då.

Äsch.

Om det är något jag inte gillar så är det detta.

Detta är s-k-i-t. Men jag fick köpa en öl till personalpris. Alltid något.
Eller inte. Äh.

Sunday always comes too late.

Jag är less, less, less.

God natt.

Jag skulle inte skriva. Jag sa till mig själv att låta bli. Vankade av och an några varv i lägenheten, kände frustrationen bygga på och nu sitter jag här ändå.

Det verkar inte bättre än att detta blivit ett gift. Nej, fel ord, ursäkta: en drog. Ett missbruk. Plötsligt drar jag mig till minnes den hetsiga diskussionen om missbruk som jag fann mig i på jobbet under lovet. Det var intressant, även om det var lite hetsigt. Jag håller fast vid min åsikt jag hade då, man kan inte jämställa precis alla missbruk, och får jag välja är jag hellre träningsberoende än bloggberoende.

Saken är den att jag är beroende av att få uttrycka det jag tänker och känner. Hade jag varit bättre på att tala med mina vänner så hade jag nog inte blivit beroende av min blogg, då hade jag varit mer beroende av mina vänner istället. Hur sorgligt är inte det? "Jag kan inte tala med mina vänner, så jag bloggar istället." Jag är nog rädd för att bli beroende av andra människor, ensam är stark har jag ju lärt mig. Ack, så formad man blivit.

Samtidigt vill jag inte riktigt skriva om det jag tänker och känner. Det i sin tur beror på att jag vet att flera vänner och bekanta läser. Åter igen, hur sorgligt är inte det? Jag är inte bara totalt oförmögen att tala med mina vänner när jag behöver det, jag får dessutom stora skälvan av tanken på att mina vänner kanske ska förstå precis vad det är jag går och grubblar på. Jag skulle bli psykolog var det tänkt, tala mig varm för samtalets läkande kraft, men förmår inte  själv att tala ens om de enklaste ting. Gaaah! Vad ska det bli av mig?!

Jag skulle kunna skriva dagbok för mig själv, men det är inte samma tillfredsställelse. Ett blogginlägg är en form av kommunikation med omvärlden. Ett dagboksinlägg på min privata hårddisk är det inte. Så är det bara, och det utgör hela skillnaden. Så paradoxalt ändå, att just det sociala i handlingen som skiljer blogginlägget från dagboksinlägget är avgörande i detta fall. Jag anförtror mig gärna, men inte till någon jag känner. Så oerhört genomtänkt.

Och allt jag ville säga var att jag är ledsen och arg på samma gång. Vill rensa mina tankar, vill låta dem rinna genom en sil och slänga bort allt skräp som kloggar igen hjärnans vindlingar. Jag känner igen processen, jag har gått igenom den förut. Känner igen mig bakom varje krök, kan nästan förutspå vad som ska hända härnäst och förklarar pedagogiskt för mig själv varför jag känner som jag gör. Men jag förmår inte förkorta eller förändra processen, och det stör mig. Det är som isproppen i älven på våren. Man vet att den kommer lossna, men man vet inte när eller hur översvämmat det kommer hinna bli innan dess. 

För övrigt var det en trevlig kväll. Hade det inte varit för isproppen hade jag nog beskrivit den i betydligt mer entusiastiska ordalag, för det var faktiskt väldigt trevligt. Det var indisk mat på restaurang, trevliga människor, halloncheescake från himlen, kaffe och tv. Ja, väldigt trevligt. Men, det är John Mayer, han kickar inte igång entusiasmen...riktigt. Han curlar för isproppen.

Till sist vill jag bara ge mig själv en klapp på axeln för att ha fått med två ord med is-koppling i samma mening!

Enough said. Sömnen, sängen och nattradion kallar.

Jag sitter här med känslorna på utsidan. Tydligen.

Jag har inte varit särskilt produktiv på pluggfronten idag, men har å andra sidan uppmärksammat just ovanstående faktum.

Jag läste Hanna Hellquist och det rådde inga tvivel om att hennes texter på något mystiskt sätt petade igång en våg av känslor. Ungefär samma fenomen uppstår när jag nu sitter och lyssnar på Hello Saferide, det är klumpen i halsen och brännande ögon.

Jag har funderat hur detta kommer sig, varför just Hanna Hellquist och Annika Norlin driver mig till detta plurr i känslohavet. Det jag kommit fram till är: de skriver och beskriver naket och osentimentalt. Hanna skriver om saker som är enorma, saker jag själv knappt vågar röra vid av rädsla. Hon avväpnar dem och skriver om dem, rakt upp och ner, och plötsligt vågar även jag möta dem. Eller kännas vid dem i ögonvrån åtminstone.  Annika skriver om allt, den person som får tala i hennes låtar är inte alltid den man vill vara, men väldigt ofta den man är. Det är som det är, man är kontrollmanisk, man är cynisk, man är helt otroligt blåögd ibland. Det bara är så, och det gör inget, för man kan till och med skriva låtar om det och vinna priser för det. Eller som Hanna som blir publicerad på en av sveriges största dagstidningar trots/för att hon rör vid och ser det där otäcka som rör upp känslostormarna.

Appropå Hello Saferide. Det är två saker som bekymrar mig. Den första är att jag känner mig enormt träffat av textraden: I’m the kind that sees sun and brings an umbrella. Den andra är det här fenomenet med självuppfyllande profetior. Jag är inte helt nöjd med de slutsatser som går att dra utifrån de två.