När jag lagt ner några kronor extra på ett par nya skor i skinn (istället för billighetsplast/fuskskinn) tänker jag att jag måste sköta om dem ordentligt. Vuxet, behärskat, långsamt, sansat och tråkigt och trist. Men ändå.

Där står det, denna trevliga information som ger mig (och många med mig) rätten att faktiskt inhandla flera par skor till varje årstid: man ska inte ha samma skor dag ut och dag in, helst ska de vila en eller två dagar efter varje dag man använt dem. Detta för att fukten ska gå ur dem ordentligt och att de ska hålla längre. Man ska också ha skoblock i trä, men det var enklare att ignorera. Jag äger inte ett endaste par skoblock och tror inte de ligger så högt på prioriteringslistan just nu heller. Nåja, en annan gång. Skokräm däremot, det måste jag köpa. 

Jag känner mig halvt sentimental, halvt iskall. Märklig kombination, det står och väger. Känns skönt att åka iväg nästa helg. Lämna, lämna, lämna ett tag. Med tanke på kopplingen till Markus Krunegård där uppe blev jag påmind, och lyssnar:

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det.

Ibland gör man absolut ingenting, men det blir fel ändå.

Sanningen finns där i, det tror jag. Men jag kan inte riktigt leva som jag lär verkar det som. Nog om det. 

Tjing

(I just can't feel, feel it in here.)

Plötsligt är allt man hör ett eko,

(You've missed the point, you don't even know the point.)

på cykelutflykter i snåriga skogar.

(I just can't see, see it from here.)

Godnatt

Jag sitter och myser och suger åt mig som en svamp.

Jag fick en facebook-status och blev så glad, så glad.

Sådär bubbligt glad!

Igår var...intressant.

Först klubb Mustasch (jag fick en lösmustasch och jag passade tammätusan ypperligt i den vill jag lova!) och lite dans och vin. Sedan blev jag lurad av en bartender som gav mig tiden, men en timme fel. Dvs, när den var tjugo över tolv trodde jag att den var tjugo över ett. Vilket i sin tur fick till följd att jag stod i garderoben och klädde på mig klockan ett. Då orkade jag inte vända tillbaka. Men jag tänker att det ju faktiskt är smart att gå hem när man är på topp. 

Efter det hem i snödrevet (mysigt med så här mycket SNÖ!) och sedan ett telefonsamtal modell jättelångt. Jag vill uttala mig om det, men det blir svårt. Det var...hm. Det var...mycket att fundera på. Ungefär så. 

Nu ska jag åka ner på stan och spatsera runt där en stund. Trevligt. Sen blir det matlagning ikväll. Het köttfärs med chili. Gottigott!

Ibland känner jag att jag måste vara bäst. Andra gånger är jag nöjd om jag inte ger upp, oavsett hur dåligt jag presterar. Det jag tänker på här och nu är mitt andra step dance-pass. Det var ett annat pass än förra gången och jag var minst lika lost nu som då. De snurrar ju så jäääkla mycket hela tiden! Hur som helst, det fanns en skillnad från förra gången. Jag var inte lika peppad och dessutom lite "ouf of tune" idag. När jag inte hängde med alls och bara stod där och kände mig dum, dum, dum så ville jag instinktivt gå därifrån. Jag höll faktiskt på att börja gråta (out of tune, som sagt) Men jag bestämde mig för att inte ge upp och där mot slutet lossnade en liten mikrobit av koreografin. Då var jag nöjd med att jag inte gav upp, även om det gick skitdåligt hela passet! Det gäller att se det stora i det lilla, eller något liknande, klyschigt men sant.

Efteråt fick jag plumsa (!) bitvis i snön hem. Det har kommit en massa snö. Det tycker jag är riktigt trevligt, jag vill ha ordentligt med snö, verkligen. Däremot tycker jag kanske inte att det är superduperjättekul att försöka cykla hem i två decimeter nysnö. Eeh, nä. Nåja, intet ont som inte har något gott med sig, fast tvärtom. 

Jag insåg lite saker nu på kvällen. Jag insåg att jag är out of tune för att jag är oroad. Det känns som att jag är i färd med att släpa upp mig själv på spelbordet igen. Slänga in en del av mig själv som insats med risk att förlora. Det känns otäckt, och det tar energi av mig, att oroa mig för det. Det är inte något konstigt annars, jag är van att oroa mig ständigt och jämt, men med skolan dessa dagar blir det "system overload". Det blir för mycket helt enkelt, och någonstans spiller det över. 

Jag kanske inte kan eller ens vill göra något åt det, men det kändes skönt att identifiera vad som pågår. Med det gjort ska jag nog krypa till kojs. Ny dag med nya utmaningar imorgon! 

Sov gott.

Blev ingen träning, och ingen matlagning idag.

När jag väl kom hem var energin slut, jag misstänker att det bidrog till mitt märkliga humör och plötsliga lust att reta gallfeber på någon. Jag insåg vad som höll på att hända och konstaterade att jag måste äta för att kunna tala med någon utan att bli osams och sände en tacksam tanke till hamstern i mig som fyllt frysen till brädden med mat. Gick ingen nöd på mig och jag värmde något i micron. Träna borde jag gjort...men jag orkade inte. Tiden räcker inte, energin räcker inte. Får bli vilodag idag. Nya krafter imorgon, damn it. 

Första gången någonsin som jag blev sugen på att diska. Jag fryser, så tänker att det blir gosigt att sticka ner händerna i hett diskvatten. Hah, jag börjar få väl konstiga nöjen. Nu måste någon ta itu med mitt liv, jag kan väl ändå bara inte gå omkring och tycka att diska är gosigt och trevligt?

Godkväller.

Helt plötsligt drabbades jag av en stark lust att provocera. Gå någon på nerverna, tänja på gränserna. What? Varför?

Jag läste "För ett år sedan" och kände att det definitivt är dags för detta igen: Jag är tacksam för att jag inte är hemlös. 

Dessutom kände jag frustration av att inse att det som jag klurar på i stora drag just nu till stor del påminner om det jag i stora drag klurade på då. Har det inte hänt någonting i mitt huvud på ett år? Skämmigt.

Detta var välbehövligt. Jag var på step dance, simmade lite, bubblade lite och bastade lite. Helt underbart skönt. Step dance var svårt som tusan. Jag kände mig lite nedslagen efter att ha varit på väg åt fel håll sisådär tio gånger och typ nästan kunnat krocka in i personen brevid. Tänkte att jag är klumpigast i Sverige med noll koordination. Tur att man har taktsinne åtminstone, annars hade det varit hopplöst. Hur som, träffade N och L efteråt, och även de tyckte att det var ett sjukt svårt pass, det svåraste de varit på till och med. Då kändes det genast mycket bättre och jag var nästan nöjd med min insats. Jag ska ge det några gånger, tror det kan vara riktigt roligt om man bara lär sig.

Plötsligt kände jag mig missnöjd. Jag vet exakt vad det beror på. Två saker, varav den ena är helt befängd, det är urbota dumt och jag måste bara tänka mig in på rätt spår igen så är det ordnat. Den andra saken däremot, den har legat i bakhuvudet och stört ett tag nu. Den kommer inte försvinna insåg jag just, vilket i sin tur innebär att det lutar mot att jag måste göra något åt saken. Uh, jobbigt.

Nu kväller. Natti.