Do, do, do, what you wanna do,
don't think twice, do what you have to do,
do, do, do, let your heart decide
what you have to do, that's all there is to find!

Jag undrar om det är sant.

Jag vill helst att det ska vara sant, för då är jag det åtminstone på spåren.

Är det inte sant så är jag nog ute och cyklar, det skulle kännas jobbigt.

Dessutom har jag sista dagarna följt den devisen.

Jag har i efterhand konstaterat att det kanske inte blev så bra...men jag har i alla fall gjort utan att tänka två gånger. Tjohej, tjoho. Svårare än så var det tydligen inte.

Oavsett utfall, en poäng till mig. Så det så. 

Jag grubblar och jag tänker. Jag analyserar och vänder, byter perspektiv, försöker se allt i nytt ljus. Uppfatta nya vinklar, tänka om, tänka utanför lådan, tänka tvärtom, tänka runt, tänka tillbaka och tänka en gång till.

Men jag blir inte klokare för det.

Jag blir utmattad i hjärnan.

Kan man ha mjölksyra i hjärncellerna?

Från Arken, direkt till mig:

I know many who are worse off than you,

but you stick to your fuck-ups like their made out of glue.

Little dysfunk you, now what you're gonna do?

(Och sen: Let's pray that the weekend will thrill us, babe!)

Det var E som visade mig den, Voodoo Girl.
En riktigt fin en, och just idag känns den helt rätt.

Jag har konstaterat tre saker idag.

Ett: Jag var skräckslagen igår.

Två: Den senaste tidens händelser har påverkat mig mycket mer än jag trott.

Tre: Jag trampade i klaveret igår, å det grövsta.

Kopplingen till Voodoo Girl finns i ettan, jag tror tydligen att jag har sådana däringa nålar i mitt hjärta, eller något liknande. Det får mig att bete mig lite konstigt emellanåt. Förklaringen till stressmagen under veckan finns i tvåan, jag tycker mig hantera allt utmärkt och är glad och lite halvt kokobahia, för att så småningom inse att det är lätt att "hantera allt utmärkt" när man lägger ner det i magen istället. Trean har nog en koppling till både ettan och tvåan på något vänster och jag måste se till att be om ursäkt.

Egentligen har jag konstaterat en fjärde sak, och det är att jag behöver åka hem. Det är precis vad jag behöver. Bra skit, och som andra E brukar säga: "Insikt is the shit".

Godkväll

Voodoo Girl

Her skin is white cloth,
and she's all sewn apart
and she has many colored pins
sticking out of her heart.

She has many different zombies
who are deeply in her trance.
She even has a zombie
who was originally from France.

But she knows she has a curse on her,
a curse she cannot win.
For if someone gets
too close to her,

the pins stick farther in.

We’re just not there anymore
But we really don’t care do we
No, we couldn’t care less
We couldn’t care less
Could we?

We needs it, we wants it.

Ja, alldeles för länge sedan.

Denna har varit med oss länge. 

Det är för att den är så jävla bra. 

Ja, det är faktiskt den enkla okomplicerade sanningen.

Håll till godo:

Jag avfrostar frysen och undrar om det bara är bokstavligt talat.

Igår lät jag kroppen bestämma, och ja Ida, jag står nog för det. Jag blir lite tveksam ibland, och måste fundera, men jag står för det. Jag ångrar det inte i slutändan. Sällan, och inte heller denna gång.

Det som händer i mig är att jag blir rädd. Kanske är jag lite trög, men jag förstår det nu, dagen efter. Jag gick till gymet tidigare, sprang på bandet och hade plötsligt massvis med energi. Jag undrade varför...definierade två sidor av den energin.

Delvis var jag arg. Arg för att saker ibland bara sker, arg för att det inte finns någon eller något att vara arg på, arg för att det är som det är. Det handlar om något som jag inte tänker skriver om här och nu. Den andra sidan av energin var någon slags fighter i mig som vaknade till liv. Jag kom på mig själv med att tänka: Jag ska åtminstone vara starkare, mer vältränad. Om inget annat så ska i alla fall mina lungor klara mer, min kondition ska vara bättre. Jag ska kunna springa och komma längst, orka mest, vara snabbast.

Jag ville känna mig stark. Så tänkte jag; varför det då? Jag funderade på saken och kom fram till att det är min rädsla som talar. Rädslan gör mig liten, och jag letar desperat efter saker som får mig att inte känna mig liten. Saker att hänga upp min rädsla på. Jag är livrädd för att känna för mycket, men jag är snabbare. Så rädd för att bli sårad, men mina lungor klarar mer. Okej...jag är sårbar och det kommer göra ont, men jag kan i alla fall springa...iväg.

Så konkret, så basic. Jag är rädd, min lösning blir att springa. 

Grottmänniskan i mig har talat, så levande. Det är inte första gången jag känner så här, absolut inte första gången. Men det är första gången jag inser vad det handlar om. Fascinerande.

Jag hjärta Psykologi, 4-ever.

Då var det dags. Grubbel, grubbel, grubbel.

Borde jag gjort annorlunda? Borde jag ha tänkt mig för ännu mer och fattat ett annat beslut? Borde jag?

Jag tänkte åtminstone till en liten minut eller två. Jag stannade upp och jag tänkte. Beslutet var nog redan fattat, inom mig. Min kropp hade redan bestämt sig, jag behövde bara låta huvudet hinna ikapp. Sedan sa huvudet: "Okej. Då får du ta över, I rest my case."

Sedan blev det därefter. Huvudet restade sitt case ända fram tills ganska nyss, när grubblet satte igång igen. "Vad tusan gjorde du nu, det där var ju inte alls genomtänkt. Du borde kanske inte ha gjort sådär. Om jag hade fått vara med och bestämma, då hade det inte blivit så, det vet du."

Jag undrar om jag bara är dumdristig eller om jag faktiskt kommit ett steg närmare tanken och viljan att leva närmare nuet.

Ikväll ignorerade jag effektivt allt annat än nuet och det var trevligt. Varför kan jag inte bara vara nöjd med det?

Nattis