Min blogg lockar inga besökare längre.

Den lockar knappt mig ens.

Det är på väg utför.

Med allt.

Pessimisten har talat.

Kanske blev det lite överdrivet, kanske tog hon i lite för hårt.

Men å andra sidan, lite svinn får man räkna med.

Pessimisten har en tendens att vilja kasta in handduken.

Lite nu och då, lite när som helst vid närmare eftertanke.

Just nu är det sådär knepigt och konstigt. 

Eftersom det varit så många storm-metaforer på senaste tiden så kommer det här ytterligare en sådan: Jag vet inte om detta är lugnet före stormen, lugnet i stormens öga eller lugnet efter stormen.  Egentligen är jag ganska osäker på om det är ett lugn...alls.

Nej, nu blir allt för förvirrat.

Jag avskriver detta, för dagen.

Godkväll.

Det är viktigt att bli bekräftad.

När bekräftelsen man väntar på uteblir inser man hur viktigt det är.

Bekräftelsen kommer inte och det som kändes bra börjar luckras upp i kanterna. Tankarna flyger och far, balansen är rubbad, man vacklar.

Tviveln marscherar in som på en given signal och tar stadigt sikte på de små bubblorna av tillförsikt. En efter en brister de, och man undrar ifall de någonsin fanns där innan, eller om man bara inbillade sig allt. 

Jag är i obalans. Hela dagen har känts som att irra runt i en labyrint utan att veta om man är inne på rätt spår eller inte. Jag insåg till slut att jag behövde mitt hem, jag behövde lugnet i mitt hem. Nu sitter jag här och andas. Har lagat mat, min bästa terapi just nu, och ska snart äta. Jag har inte landat ännu, inte fått ro. 

Skulle träna, men jag känner mig helt dränerad igen. Jag vill vara ledig. Jag vill koppla bort och umgås med vänner. Göra roliga saker, tänka på annat. Missförstå mig inte, skolan är helt fantastisk nu. Men den tar all min energi, och just nu känner jag att jag vill bort, jag vill koppla bort.

Senare kanske. God kväll.

 
And just because I call you up
Don't get me wrong, don't think you've got it made
I'm not in love, no-no

my kind of trust is a shareware.

The Ark sa det. Kanske inte huvudet på spiken, men inte mil ifrån.

När jag funderar och känner mig otålig och tveksam i ett enda förvirrande virrvarr shufflar winampen fram den låten åt mig; Trust is shareware.

Jag slår upp ordet shareware och får resultatet spridprogram. Var inte riktigt vad jag hade tänkt, men det är ju fullständigt logiskt. Jag kopplade starkare ihop det med ordet share, att dela. Och det är där min poäng får hamna. Tillit måste delas för att vara fullständig. Tillit måste gå båda vägarna. Blir jag inte litad på, hur ska jag då kunna lita på?

I min förvirring är det just det som jag tar fasta på. Tilliten måste gå åt båda hållen och det är det jag saknar. Det är det som krävs, snart. Jag är en person som man väldigt ofta kan lita på. Jag vågar inte säga alltid, men däremot vågar jag nog säga att jag alltid har intentionen att vara en person man kan lita på. Tillit väger tungt i min bok, blytungt. Den är grundbulten i alla mina byggen som betyder något. Finns inte tilliten där i grunden struntar jag oftast i att fortsätta bygga, för jag tror ändå inte på det bygget.

Slutsatsen blir alltså; ha tillit till mig. Jag behöver det för att kunna ha tillit till dig. Punkt.

Kursiverat är bra. 

Helgen var bra. Inte fantastisk, inte underbar. Bra.

Den lämnade mycket att önska skulle jag säga. Inspirerande bitvis, och nästan bekymrande bitvis. Jag känner mig som världshistoriens tråkmåns (eller något åt det hållet) men, jag känner mig inte helt övertygad av allt som "ägde rum". Sådär, lagom kryptiskt, så kan ju alla undra vilka skandaler som utspelades på psykologstudenternas konferens. Heh...sug på den du.

Dessutom vet jag att helgen som var här, när jag var borta, innehöll många saker jag inte ville missa. Många bra saker. Det gör sitt till.

Nu ska jag catcha upp med på spåret. 

Nattinatt

Jag är fullständigt dränerad.

Det är skit och pannkaka, men känns ändå bra.

Nu flygning (inte tycka ooom) och sen förhoppningsvis Uppsala.

Yieyy. Tror jag.

Trevlig helg, mes amies.

Okej, torsdag eftermiddag/kväll och jag har inte mycket tid. Men det är tre saker jag vill skriva om.

Ett: Idag blev det återigen uppenbart hur jävla sjukt tokglad man borde vara för varje dag man får. Varje dag jag klivit upp och mitt största problem varit att cykellåset kärvade eller att jag kom för sent till skolan. De dagarna är, ursäkta kraftuttrycken här, inget annat än jäkla gåvor. Fan, idag är jag mer tacksam än jag varit på väldigt länge. Jag är inte hemlös. Jag är inte sjuk (vad jag vet), jag har vänner, jag har familj, jag har människor att älska. Det är helt jävla fantastiskt, det är vad det är.

Två: Bytte några ord med en väldigt trevlig granne idag. Det förgyllde min eftermiddag, tänk vad ett leende och några vänliga ord kan göra.

Tre: Jag åker snart bort över helgen. Det är ångest och pepp i en salig blandning. Vill och vill inte, på samma gång. Jag vill alldeles för mycket, nu igen. Men sen är det söndag. Söndag denna vecka är en bra dag tror jag. 

Nu något annat, träning kanske?

Godkväll!

Again, again we fail

It seems we meet, meet and meant

In the spaces, spaces safe

In between, between intent

You always say, said too much

"Won't be long", long been gone

No, but something's always wrong

Hur normalt är det att två personer drömmer nästan samma sak under en och samma natt? Jag drömde att jag försökte komma undan på något vänster. Han drömde att jag försvann. Det är kusligt.

I natt drömde jag en massa obehagliga drömmar. Förutom det ovan drömde jag att jag dök ner i en bassäng och inte kunde komma upp. Det var som ett vakuum, jag satt fast mot botten. Märkligt nog greps jag inte av panik, utan jag var nästan som utanför drömmen och sa till mig själv; "du vet att det inte kan bli sådär. Man sugs inte fast mot botten, man flyter i vatten." Sen kunde jag till och med andas under vattnet, och så tog jag mig upp. Nästa obehagliga, som nog var allra mest obehagligt var att jag blev ansvarig för att en hund dog. En av mina vänners hundar dog, och det var mitt fel. Hej, skam och skuld.

Analyze that, tack.

Hur mycket kan två personers värderingar och prioriteringar i livet skilja sig åt innan det blir ohållbart för dem att ha någon form av relation? 

Frågan kommer till mig så här vid elvasnåret och känns högaktuell, som aldrig förr. Jag inser att jag ställs inför vissa val här, val som jag måste ta hänsyn till, även om jag helst vill vara bekväm och vifta bort dem. Hur långt är jag beredd att gå i en kompromiss? Hur mycket kan jag förstå, hur mycket kan jag ha förståelse för? Jag sa för inte så länge sedan att jag är leds på att vara förstående. "Jag har varit så jäkla förstående hela livet, nu räcker det. Jag orkar inte vara förstående längre." Kanske är det så till syvende och sist. Jag måste finna mina egna gränser, vad jag är beredd att göra och vad jag inte är beredd att göra. 

Det som fick mig att fundera på frågan kan te sig som en bagatell, men jag kan inte låta bli att blåsa upp den till helt andra dimensioner. Inte helt olikt mig, jag vet. Men det känns nödvändigt just nu. Jag har ingen lust att vifta bort en bagatell nu för att ställas inför ett mindre berg senare. Lika bra att hantera bagatellen som om den vore berget. Yes, sis.

Nog om detta. 

Jag vill sova, och klockan är fem över elva.
Undrar om jag håller på att bli sjuk?

Något konstigt är det.

Nattinatt

Okej, nu är det min bloggs tur att go modeblogg. När jag var på stan igår såg jag ett par helt underbara röda pumps. Jag blev kär, lika kär som kärleken är röd, som skorna var röda, ooh la la laaa.

Jag känner mig lätt manisk, det är ingen omöjlighet att jag kastar allt förnuft över axeln och går ner på stan och köper dem. Det är inte omöjligt. De måste bli mina. Mine, mine, mine. My precious! Detta begär efter att äga, det är galet. Snart kommer jag tassa runt här som Smaegol och gnida händerna och väsa my precioussss.

Lysande utsikter, indeed.

Natti