Jag tänkte på en sak idag; hur trevligt det är med grannen rakt över. Han sitter också vid sitt köksbord och pluggar (?) ibland och jag kan se rakt över dit. Det är lite stalkervarning kanske (jag har en vän som påstår sig ha en vän som är stalker, kanske är denna vän=stalker jag) men det är så gemytligt! Det är nästan som att ha sällskap. Jag har aldrig talat med människan, och vet inte ens om han pluggar. Trots det är det en känsla av gemenskap som sträcker sig förbi avståndet på något sätt.

Jag har alltid varit lite knasiknepig när det gäller det där. När jag var liten och bodde i lillbyn var det så att när man släckte lamporna för att sova på kvällen så blev det svart, för det fanns inga andra hus i närheten, och inga gatlyktor som lyste in genom fönstret. Vi hade/har ängar på alla fyra sidor runt huset och skog på tre sidor. Det var mörkt. När jag åkte till papi på helgerna, som bodde i "storbyn" Mbgt så fanns det gatlyktor, bilar, en massa andra hus och framför allt en massa andra människor. Det blev aldrig helt svart utanför fönstret, världen fortsatte sin gilla gång, oavsett om jag var vaken eller inte.

Jag minns att jag tyckte så mycket om att somna med vetskapen om att där ute fanns det någon annan som var vaken. I lillbyn kändes det som att alla sov. Jag var rädd för jordbävningar, eldsvådor och inbrottstjuvar. När alla sov, vem skulle då väcka mig om det började brinna eller om det kom inbrottstjuvar som ville oss illa?

Det är lite av samma känsla i detta med grannen. Jag sitter hemma ensam och pluggar, flera dagar i sträck ibland. Kanske träffar jag ingen på flera dagar, kanske talar jag inte med någon på en hel dag. När jag då ser att grannen sitter vid sitt köksbord och pluggar (eller vad han nu gör) är det precis som att jag i lugn och ro kan fortsätta plugga, han är ett bevis på att det finns någon där ute. Världen fortsätter snurra, även om jag sitter isolerad i min lägenhet och inte riktigt kan se det med egna ögon. Det är inte svart utanför mitt fönster.

Ännu en gång är jag stärkt i min övertygelse om att människan behöver andra människor. Även om det bara är en okänd människa i ett fönster, i ett annat hus.

...men det gör det inte bättre.

Sitter och halvtittar på WTC-filmen. Jag kan inte låta bli att bli lite illa till mods. Inte för att det är hemskt och allt det, för det är det verkligen, utan för att det känns osmakligt rent av. 

Sådana saker sker ständigt, runt om i världen, men det är bara när det drabbar vår feta, vita, välbärgade västvärld som man gör filmer om det. Tänk en Hollywood-produktion om de civila offren vid någon av USA:s bombningar i Irak eller Afghanistan, eller varför inte en film om alla de civila offren i Gaza dessa dagar?

När får vi se det?

Min fina julklapp (tack papi), klockradion, har visat sig få en hel del lustiga konsekvenser för mina drömmar. Har ställt in den så att den slår igång ungefär en timme innan jag ska gå upp, tycker det är trevligt att vakna till radio, känns nästan som att man är mindre ensam då.

Så i mina förvirrade drömmar imorse (nåja, i förmiddags är väl mer rätt och sant, dygnsvändandet går inte helt lysande som uppenbart är) har jag "befunnit mig i Borderline City". Och igår visste jag att "Hallå P3" skulle handla om studenters ekonomiska situation, men jag kunde inte förklara hur jag visste det. De talade givetvis om det i morgonpasset som jag hört i sömnen.

Jag kan med stor besvikelse meddela att jag inte var synsk, inte det minsta.

Så det är lördag idag alltså.

Äh!

Lördag Schmördag!

Idag har jag för första gången i livet tillagat helstekt renstek. 

Det blev ganska gott, men nästa gång ska jag steka annorlunda, med mindre vitlök, låta köttets smak vara mer dominerande och ha framförhållningen att ha en pava rödtjut till såsen, till att dricka under tillagningens gång och att dricka till maten sedan. Det tror jag blir ännu bättre.

Kanske göra en potatisgratäng istället? Och någon sorts grönsaksjox med timjan? Sen beasås till det. Helstekt renstek, rödvinssky, beasås, potatisgratäng och grönsaksjox med timjan.

Ett litet mål för framtiden kanske, att "slänga ihop" den middagen. Vi talade om nyårslöften idag. Jag har aldrig i livet avgett något nyårslöfte, inte på riktigt och på allvar. Jag älskar att laga mat, och vill verkligen, verkligen, vara den där som lagar en massa spännande rätter och bjuder på middagar lite nu och då. Jag VILL vara den personen.

För att komma dit krävs det en hel del saker. Dels måste jag prova lite mer nya saker, som jag gjorde idag, t.ex Det var inte alls särskilt svårt, och mycket godare än att steka i skivor som jag gjort förut. Dels måste jag övervinna rädslan för att bjussa på käk. Jag är väldigt rädd för att det jag gör inte ska duga åt någon annan. Det skulle faktiskt kunna vara ett löfte för 2009. Att laga mer mat, att laga mer ny och spännande mat och att nyttja mina kokböcker lite mer. De står ju bara där och samlar damm! 

Så...detta nya år ska jag laga mer spännande, ny och god mat!

Ja, ja. Ja!

Så får det bli. 

Tänk om jag skulle prova timern som jag fick av E? 

Plugga in perkulatorn i den, och vakna till färskbryggt kaffe...? 

Sicken tokig idé!

Men jag tänker inte så mycket som jag brukar.

För jag verkar ha slagit av, på någon knapp.

Kanske är det Umet som gör det, kanske är det jag.

Men att gå hemma en hel dag, hasa runt i mjukisbrallor, kasta ett halvt getöga på högen med jobb och förstrött låta tiden rinna ner i det svarta tidshålet utan att ens grubbla särskilt mycket. Det är ovanligt.

Kanske är det bara ett behov av lugn som får mig att slå av allt?

Jag börjar nästan undra om det inte var det som var så knepigt igår kanske.

Nåja, det reder sig nog.

Stycket ovan är ett tydligt tecken på att allt är på väg att återställas till sin ordning. Hah.

Men lugn och ro är ganska trevligt, som omväxling.

Nattinatt

Det läcker.

Någonstans finns det en läcka, där min energi sipprar ut.

Efter att ha sovit fullständigt tillräckliga (i vanliga fall åtminstone) åtta timmar så behövde jag akut en tupplur på soffan efter frukosten.

Kära bullen, är detta normalt?

För övrigt är det rapport-vecka: you'll be seeing a lot of me these days.

Hah, jag blev tvungen att plocka fram perkulatorn igen. Den puttrar så oerhört mysigt. Pressokannan åstadkommer inte en tillstymmelse till mysigt puttrande, och jag tänkte att jag behöver lite sånt. Dessutom har jag hört att omväxling förnöjer. Och visst verkar det stämma, jag känner mig redan lite förnöjd!

Oh well, vad är väl ett maratoninlägg på bloggen...

Tjingtjing

Jag har verkligen inte tid med detta.

Men mina tankar är fullständigt oanvändbara om jag inte försöker få ut något någonstans. Jag fick en så plötslig oro i hela kroppen, att jag bara inte kan göra något alls. Varken det jag borde eller ignorera det jag borde.

Sådär att man nästan inte förmår att ta ett djupt andetag eller få pulsen att sakta ner, panikångest? Hum.

Jag tror att det blev överbelastat av några små livstecken, som satte igång en massa annat än det viktiga tankearbetet. Det var det som satte igång oron, det var det som vred upp den lilla virveln i magen som garanterat ger stressmage inom några timmar, sisådär imorgon kanske? Gött...!

Jag vill inte vara den som skyller på andra, jag har klantat mig som inte hade med mig böckerna uppåt, absolut. Men däremot vill jag med bestämdhet hävda att det hela INTE underlättades av att jag inte fick materialet (bortsett från mitt eget då, förstås) förrän igår. Det är lite, hum, om jag säger såhär: störande. 

Så, emotional overload och en uppgift som i detta nu känns intellektuellt, fullständigt övermäktig. En fantastisk kombo som leder fram till fantastiska resultat...eller inte. Som M skrev, att det är som att koka soppa på en spik. Jag tror att det hon menade var att materialet är spiken, men jag känner det som att jag är spiken...Yiey!

Giv mig styrka!

Nattinatt

Syfte? Konkreta teman? Teori?!

Ska jag???

Varför blir det alltid såhär?

Gaaaah!