Idag somnar jag med den dåliga känslan. Den som sitter i magen och svalget. Jag har tränat. Jag har fått en massa gjort på rapporten. Jag har till och med fått lite socialt utbyte till livs. Men nej, den dåliga känslan vill inte ge med sig. Jag hoppas helgen kan svepa med sig allt vad dålig känsla heter. Åtminstone just denna dåliga känsla, den ska bara bort.

Natti.

Så här är jag, jag måste få tippa ut lite. Det funkar särskilt bra med en låt, så får det bli. En fantastisk känga inåt och utåt på samma gång. Kan knappast bli bättre.

Kanske en rapport om blodapelsiner?

Denna frustration, tusan vad jag är trött på den.

Det är inget skämt när jag säger att jag önskar att jag kunde slå av hjärnan ibland, alternativt slå av delar av den.

Jag har hört talas om överaktiv blåsa, men överaktiv hjärna?

Man skulle kunna tolka det där som att jag vore väldans smart, med överaktiv hjärna och allt. Det tråkiga i kråksången är att det bara verkar vara vissa ämnen/områden i hjärnan som orsakar denna överaktivitet. Tröttsamt, oh my.

Jag funderade för en liten stund sen på att skapa någon form av hyllning typ en sång eller en dikt, till blodapelsinen. Denna underbara frukt, jag kan äta flera om dagen. Så perfekt på så många olika sätt, ni anar inte.

Mera rapport!

Tjing.

Om jag gillar grannen rakt över, i huset mittemot, så känner jag väldigt annorlunda för grannen ovanför. Grannen mittemot är ju mitt "pluggsällskap" emellanåt, och jag behöver inte höra ett endaste ljud han ger ifrån sig.

Grannarna (alt. grannen, jag är osäker) ovanför däremot. Suck. Det försiggår något där uppe som inte känns bra, så har det varit ett tag nu och det blir inte bättre. Fortsätter detta så kommer jag få magsår. Är det normalt att vakna vid sju på morgonen av någon form av duns från ovanvåningen (typ) och någon som gastar? Eller ungefär samma händelseförlopp nästan vilken annan tidpunkt på dagen/kvällen som helst? Jag blir stel som en pinne och slår av all musik, för jag tänker att jag måste ju höra, om det händer något hemskt.

Jag blir lite skamsen av att säga det, men gånger som dessa önskar jag att jag inte bodde ensam. Helst av allt önskar jag att jag bodde tillsammans med någon som var stor och stark och ville följa med mig dit upp och fråga vad som står på. Jag vill inte vara den som blundar, men jag känner mig samtidigt så oerhört liten och rådlös. 

Jag blev helt kokobahia i huvudet av att tala med Polly nyss. Hon är på väg ut på världens äventyr, och hela mitt jag skriker att det vill följa med. Kanske kommer jag efter, kanske måste jag hitta mitt eget äventyr. Kanske tar jag uppehåll nästa termin/år och hittar mig ett äventyr. Kanske blir det så. Drömmen finns där, den kan väl inte få kvävas i sin linda? Världen behöver inte ytterligare en bitter människa som fanatiskt upprepar för sig själv "...om jag bara hade..."

Om jag får fingrarna ur och tar tag i vissa "ok" i min tillvaro och sedan ordnar upp allt det praktiska. Om jag bara ser till att följa den där drömmen, istället för att låta den somna in. Då. Den som lever får se, antar jag.

Nu försöker jag bara styra om denna uppsluppna entusiasm in på rapporten. För jag vill verkligen göra något bra av den. Det var den där entusiasmen. Jag måste hitta en tydlig koppling mellan denna rapport och en resa långt bort om sisådär ett halvår. Hur?

Jag var sådär hungrig så att underläppen darrade. (Bra uttryck där!) Just precis så illa var det ställt med undertecknad, så jag bestämde mig för att äta och titta på baggegalan (hahah, höll på att skriva baggegalen, sicken festlig felskrivning...!) istället för att äta och stirra på dataskärmen för att vara "på plats" när inspirationen (mhm, säkert!) skulle komma fallande över mig och alla de bra idéerna bara måste ut (pjft!).

När jag satt där och åt den goda maten (faktiskt!) insåg jag att jag nog hade någon kubik eller så med gråt som behövde komma ut. Det räckte med att publiken applåderade lite extra intensivt och länge, så satte det igång. Kanske var det hungern som låg bakom, eller så var det den frustration som rapportskrivande, alternativt uteblivet rapportskrivande, kan frambringa. Jag vet inte vilket, men det behövdes säkert. All good.  

Godkväll gott folk.

En ny stjärna tändes just på min idolhimmel.

För den goda sakens skulle måste även jag (inspirerad av psykologen) länka till detta.

När du känner att du absolut inte har tid att låta din tid sugas ner i det svarta tidshålet så ska du nog absolut inte fortsätta titta här.