Begreppet att härbärgera en annan människas känslor. Det gör mig nästan tårögd, för det är ett så fint begrepp. Att bara ta in en annan människas känslor. Jag tänker mig att man får något ömtåligt i händerna, och så får man hålla i det en stund. Bara hålla i det, eller bära det en bit. Inte mer än så nödvändigtvis. 

Jag fick äran att göra det idag. Det var precis så det kändes. Omständigheterna gjorde det klart och tydligt för mig, att det var det jag gjorde. I vanliga fall hade jag känt att jag nog hade agerat i den situationen, men nu fanns inte utrymmet. Allt jag gjorde var att härbärgera det hela. Ibland är det bara det man behöver, bärhjälp. Känns fint att ha gjort det lite idag.

Jante skriker från sitt hörn att jag inte ska vara så säker på att det verkligen var det jag gjorde, eller att det var bra, eller uppskattat.

Det struntar jag högaktligen i, sådetså. 

Mastigt, uttömmande, stort, givande, spännande, rörande, roligt, intressant, nytt, överraskande, läskigt, utmattande. Det har varit en lång dag, och det är först nu jag inser hur många intryck jag har tagit in och lagt i facket märkt: "Att ta itu med". För mycket för att kunna få en överblick. Med risk för att bli tjatig säger jag ännu en gång att jag är trött.

Förstå hur energikrävande det är att interagera med människor hela dagarna! Spännande, häftigt och roligt, men energikrävande.

Jag blir nästan lite lyrisk. Hade det inte varit för att jag är så trött hade jag nog skrivit ett brandtal om det fantastiska med mänskliga relationer och mänsklig interaktion. 

Nu mera sömn. Natti.

Jag verkar ha ådragit mig en brist på adjektiv. 

Allt jag lyckas åstadkomma för att beskriva mig själv är trött. 

Lite väl enkelspårigt med tanke på virrvarret i huvudet.

Jag skulle vilja sätta ord på allt det där virriga, varriga. 

Men det blir bara ... trött. 

Trött, trött, trött, trött.

Trött på olika sätt.

Då jag inte kan finna adjektiv till mig själv försöker jag mig på att hitta ett för denna låt istället; underbar. Det fina i kråksången är att det var själva låten, snarare än orden som fastnade först. Men sen har jag insett att även orden är underbara. Det är nästan det bästa sättet en låt kan fastna. När man spontant gillar det man hör, och lite senare upptäcker att meningen i låten är minst lika bra. Då får låten det där...extra. Det som gör att den håller, länge.

I keep hanging on to the dream.

I keep memories and feelings deep within.

I haven't figured out how to win.

I don't think I'll beat the enemy of sin.

And I know, I know, this aint gonna last.

Hope for this year to be better than the past.

And I know, I know, this aint gonna last.

Don't look back, and just don't think about the past.

If you keep me company,

I will stay awake until you fall asleep.

Little homecoming queen,

please forgive me, but I'm not the man of steel.

"Man of Steel", Kristofer Åström & Hidden Truck.

Insikt is the shit.

Det som är mest spännande med att läsa till psykolog, just nu, är att känna att man ständigt befinner sig i utveckling. Jag kan inte riktigt lyfta blicken och se vad det kommer leda till, eller vart jag kommer ifrån. Men jag känner att det händer grejer. Ständigt nya insikter, ständigt nya perspektiv. 

En sak jag noterade idag:

Vi talade om våra kära karaktärer för pbl-uppgiften. Bilderna av dem börjar växa fram nu och de framstår nästan som riktiga individer för mig. Har någon sorts inre bild av dem, och definitivt en inre bild av hurdana personer de är. 

Vi hade kommit till en av karaktärerna, och jag kunde konstatera att jag känner flera personer i verkligheten som "är" den karaktären. Ja, de påminner om karaktären i fråga alltså. Jag kunde även konstatera den värme jag kände för karaktären, och därmed också för dessa verkliga personer. Jag visste att jag tyckte om dessa personer, men jag hade ingen aning om att jag kunde tala för dem som jag gjorde idag. Stå upp för dem och ärligt uttrycka detta. Tydligen är det enklare med en fiktiv karaktär. Så oerhört icke-förvånande, yep.

Hur som. Inte desto mindre; en insikt.

Nu ska jag läsa lite och sen sova.

Nattis 

Varför blir allting alltid så j*kla komplicerat när det är andra människor inblandade? Och varför kan man aldrig vara nöjd, utan andra människor?

Livets stora mysterium.

Jag vill så gärna. Kan inte, men vill. 

Eternal sunshine of the spotless mind

Jag är helt stum och vill bara se den en gång till. Igen, igen, igen!

Missade lite i början och det grämer mig, för jag vill se den helt igenom igen. Jag minns när jag såg den första gången. Jag förstod den inte, jag hängde inte med. Jag tror att jag tyckte om den, men jag förstod den inte riktigt. Nu förstod jag, och den är fantastisk. Helt underbar. Därför vill jag se den helt igenom en gång och förstå den!

Jag blir så filosofisk till sinnet. Vill helst sitta uppe hela natten tillsammans med någon bra person och filosofera. Komma på kloka saker, skratta och dissekera alla detaljer från filmen. Tända ljus och fnissa. Jag vill vara förälskad, precis som i filmen. Tokförälskad och strunta i allt som kan gå fel. Bara skratta och leva i nuet. Jag vill göra något jag inte brukar. Bryta mot alla mina normer och regler, ta ett steg åt sidan och testa gränser. Se vad som händer med mig där, vid sidan om. Våga lita på mig själv och min intuition. Det.

Men det blir kanske en annan gång. 

Hatar de orden. Kanske en annan gång. 

Jag har sagt dem själv utan att mena dem. Jag har hört dem och vetat att de inte är menade. Jag har sagt dem och inom mig hoppats så innerligt att det skulle bli just en annan gång. Men...vi lämnar det där.

Fenomenala fillimpan kallar.

Natti.

Jag gick på bio idag, och såg Mammut. När jag gick ut ur biosalongen var jag arg. Jag var arg på Lukas Moodyson. Jag tänkte först att filmen gjorde mig arg på världen...och det gjorde den också. Men jag kände mig arg på Lukas Moodyson för att han inte levde upp till mina förväntningar. Jag hade hoppats bli mer berörd, få veta mer, att filmen skulle vara mer.

Ja faktiskt, det förvånar mig. Den var stor och bra och berörde, utan tvekan. Men den fick mig inte att känna, den tog sig inte in under skinnet. Tillsammans var underbar, på ett underbart sätt. Den gör att man mår bra. Lilja 4-ever var fruktansvärt på ett fruktansvärt sätt. Den tog sig in under skinnet som ingen annan film någonsin gjort, och den gjorde det skoningslöst. Den var så stark att den förändrade mig som person, eller åtminstone förändrade mitt sätt att se på världen. Det trots att jag redan innan den tyckte mig vara "insatt" i hur rutten världen kan vara.

Men Mammut...vad sa den mig? Jag hade tusan frågor jag ville få besvarade. Jag ville komma närmare karaktärerna. Framför allt Gloria och Leo. Det kändes som att de aldrig fick komma till tals ordentligt. Jag vill veta mer om dem. Kanske var det själva syftet, att man inte ska förstå dem, eller få grepp om dem. Kanske var det så, men jag är inte nöjd. Jag vill komma närmare. 

Den var bra på så sätt att den inte förskönade något, eller att den inte serverade någon sliskig happy ending-historia. Det hade nog gjort mig ännu mer besviken. Faktiskt så förstår jag recensionerna av filmen, nu när jag sett den. De skrev att Moodyson "inte riktigt når fram" eller något liknande. Och visst känns det så. För mig känns det som att alla historier som påbörjas liksom blir hängande i luften. Som en massa lösa trådar. Filmen börjar nysta i dem, följa dem, hoppar mellan dem. Men följer ingen fullt ut. Visst, kanske är det också en poäng. Men...nej. Jag vill ha mer.

Jag undrar vad det var i mitt förra inlägg som drog till sig två kommentarer som båda var...lite...annorlunda. Annorlunda i jämförelse med alla tidigare kommentarer jag fått, jag vet ju inte hur den generella bloggkommentaren egentligen ser ut, det där kanske var just prov på den typiska kommentaren, vad vet jag. Är det frågan om en slump, eller har jag plötsligt, omedvetet, lyckats tilltala en helt ny population bloggläsare?

Jag har ett problem idag. Som vanligt när ett problem av detta slag infinner sig blir jag lite lätt handlingsförlamad. Planen var att börja baka bröd och träna innan klockan tolv, typ. Jag orkade inte kliva upp till passet på iksu, sen blev det svårt att klura ut hur jag ska få ihop allt, och nu är klockan tio över elva och jag har inte ens börjat. Varken träning eller brödbak med andra ord. Tusan!