Jag gick på bio idag, och såg Mammut. När jag gick ut ur biosalongen var jag arg. Jag var arg på Lukas Moodyson. Jag tänkte först att filmen gjorde mig arg på världen...och det gjorde den också. Men jag kände mig arg på Lukas Moodyson för att han inte levde upp till mina förväntningar. Jag hade hoppats bli mer berörd, få veta mer, att filmen skulle vara mer.

Ja faktiskt, det förvånar mig. Den var stor och bra och berörde, utan tvekan. Men den fick mig inte att känna, den tog sig inte in under skinnet. Tillsammans var underbar, på ett underbart sätt. Den gör att man mår bra. Lilja 4-ever var fruktansvärt på ett fruktansvärt sätt. Den tog sig in under skinnet som ingen annan film någonsin gjort, och den gjorde det skoningslöst. Den var så stark att den förändrade mig som person, eller åtminstone förändrade mitt sätt att se på världen. Det trots att jag redan innan den tyckte mig vara "insatt" i hur rutten världen kan vara.

Men Mammut...vad sa den mig? Jag hade tusan frågor jag ville få besvarade. Jag ville komma närmare karaktärerna. Framför allt Gloria och Leo. Det kändes som att de aldrig fick komma till tals ordentligt. Jag vill veta mer om dem. Kanske var det själva syftet, att man inte ska förstå dem, eller få grepp om dem. Kanske var det så, men jag är inte nöjd. Jag vill komma närmare. 

Den var bra på så sätt att den inte förskönade något, eller att den inte serverade någon sliskig happy ending-historia. Det hade nog gjort mig ännu mer besviken. Faktiskt så förstår jag recensionerna av filmen, nu när jag sett den. De skrev att Moodyson "inte riktigt når fram" eller något liknande. Och visst känns det så. För mig känns det som att alla historier som påbörjas liksom blir hängande i luften. Som en massa lösa trådar. Filmen börjar nysta i dem, följa dem, hoppar mellan dem. Men följer ingen fullt ut. Visst, kanske är det också en poäng. Men...nej. Jag vill ha mer.

 

Sofia

25 januari 2009 18:36

Vad fascinerande det är hur olika man kan uppleva samma sak. Jag tänkte just när jag sett den här filmen hur jag Lilja 4ever inte nådde fram till mig, medan den här nästan slog luften ur mig. Det är fascinerande hur intrycken filtreras genom våra respektive verkligheter liksom. Hur de hakar tag i olika saker.

http://psykologen.bloggagratis.se

 

ida

25 januari 2009 19:10

men åh... jag som längtat efter att se den. skit om den inte når in... men det är bra, då har mina förväntningar sänkts, så nu kanske den blir bra i mina ögon :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag gillar inte detta som händer. Jag gillar det inte alls.  Ge mig något som tar min uppmärksamhet ifrån detta. Ge mig distraktioner. Nu. Helst nyss. ...

  Som medlem i gruppen med mani på metaforer presenterar jag dagens gåta:   Tre fåglar sitter på en gren. Den första sitter innerst och håller stadigt i trädets stam. Den andra sitter ytterst, och balanserar på den svajande, sköra grenen. Den tredje ...

  Jag har haft en pretty damn bra söndag:   Började med att jag tog mig upp vid nio, trots utgång och en hel del öl igår. Kände mig oerhört nöjd med den starten. Kollade Vasaloppet och kokade den traditionsenliga söndagsgröten, höll utkik efter L, me...

  Det är en ganska skön känsla när man känner det som att man återfår kontrollen över något. Kontroll är en skön känsla.   Jag önskar att den inte fick mig att må så bra, kontrollen. Men det gör den, tammätusan att den gör.    Nu ska jag sova hade ja...

  Jag ser fram emot att resa imorgon. Okej, jag kommer vara spyless innan jag är framme. Men jag ser fram emot att läsa lite skolgrejs, titta lite film, lyssna på musik, filosofera.   Jag undrar om den där bussresan som planerades förut kommer att bl...