People are like songs, I swear.
Some found you as a child, and still they’re always there.

A boy I once knew was ”Anarchy in the UK”,
burned out too quickly but in such a beautiful way.
And you are the only one I’ve met who’s ”God only knows”.
I liked you the first time I met you,
and it grows and grows and grows.

Hello Saferide säger vi ja till. 

Nästan alla dagar.

Jag är hemma hos andra familjen. Ja, jag har flera stycken, och de är inte rangordnade. Men eftersom jag befann mig i den andra sista jag skrev, så måste ju detta bli "den andra familjen". Komplicerat värre, stackars skilsmässobarn.

Att åka hemåt är alltid lite av ett lotteri, som ett känslomässigt lotteri.

Det är upp och ner på ett sätt som inte är helt vanligt i mitt vanliga, vardagliga liv. Det finns förmodligen ett samband med att jag ständigt umgås med människor jag bryr mig om så mycket. Deras svängningar eller tänkbara svängningar i humör färgar mitt humör konstant. Jag undrar hur hälsosamt det är att ha så långa känselspröt som jag upplever att jag har. De är nästan väl så känsliga, och långa, ibland. 

Nu blev det stopp i hjärnan. 

Men ja, det var ju det. Jag är rädd att släppa in (ut?) för optimistiska tankar. De verkar hotande, trots att jag vet att optimister lever längre. Det verkar fullständigt ologiskt. Hur ska jag lura mig själv runt detta?

Godkväll!

Jaha.

Då var man åter hemma i norr. Det är mycket, mycket mer vinter här än nere i Umet, något annat kan man inte säga. Trots att jag alltid tyckt att vintern är liiite jobbig, eftersom jag är så frusen av mig, så inser jag nu hur mycket jag tycker om vintern, också.

Inser du, käre läsare, hur vackra träden är när varje liten gren och kvist är helt inklädd i gnistrande vitt? Inser du hur ljus en vinterdag kan vara, trots att den liksom aldrig kommer längre än till skymning? Himlen sedan, den är isblå eller rosa eller orange eller helt enkelt en sammansmältning av dem, och ser alldeles smashing ut mot allt det vita. Dessutom är det en synnerligen skön känsla att komma in efter att ha varit ute när det är kallt på riktigt. Kallt som i minus tjugo eller så. Det är nästan som att bada bastu. Man känner att man lever och det är för ovanlighetens skull en fysisk njutning att uppleva lagom temperatur.  

Kontraster. De kan göra allt så mycket mer. De kan förvandla lagom till underbart.

(Jag hade ingen aning om att detta inlägg skulle bli en närmast religiös hyllning till det som är, enligt min mening; riktig vinter. Men vad tusan, skönt att kunna överraska sig själv för en gångs skull.)

Ett glas vin och en vän, allt annat känns så överdrivet

Så sant som det var sagt, och sjunget.

Det är en saga om gräshoppan Jim på tv. Före det var det Alfons. Jag vill faktiskt vara liten ibland, och titta på Alfons som är nervös inför sin första skoldag. Tänk bara. Jag gjorde dock en liten insats för barnet i mig idag. Jag köpte en glimmis (tror jag...reflex på vanlig svenska) som föreställer den rosa elefanten från fem myror. Jag gillar den, att man dessutom i många andra sammanhang talar om just rosa elefanter ger näring åt mitt lite mer vuxna jag, på samma gång. Win-win. 

Jag har en fundering som gnager lite grann. (Hah: EN, vilket skämt!)

Denna lilla fundering...jag är ännu osäker på vad jag tycker. Jag är dessutom väldigt osäker på om jag vill fråga någon alls om råd, eller om jag bara ska följa mitt eget huvud. Det känns i detta fall som att jag någonstans kommer komma fram till vad JAG tycker, helt utan hjälp av andra. Vill man alltid ha andras syn på saker och ting...? Ååh, dessa frågor.

Varför är jag så trött dag ut och dag in...? Är jag sjuk, har jag inte sovit ordentligt, är det årstiden eller är det något som "tar ut sin rätt" (jag tänker stress, skola, oro etc.)? Eller är det bara med mig som med gräshoppan Jim?

Anonym blogg är en idé som kommer till mig till och från.

Nu är den här igen. Den känns högst aktuell, och riktigt bra faktiskt.

Det är ju så att de människor jag känner som läser detta (de jag vet om, alltså), är mestadels bra människor som jag inte har några större problem med att uttrycka mig inför, åtminstone rent hypotetiskt.

Däremot dyker det ibland upp tillfällen då man kanske inte är helt på det klara med vad man vill skriva eller om man alls vill skriva det så att någon kan läsa det, men man känner att man har något viktigt att skriva om. Tillfällen när den oändliga omkodningen för att det ska bli "obegripligt, men ändå lite intressant att läsa" känns alldeles för energikrävande för att det ska bli något alls. Det tar liksom bort fokus från det där viktiga som man hade att komma med/få ur sig. 

Nu är det ibland.

Därför blir det inget inlägg om den stora hemligheten som faktiskt inte är någon stor hemlighet. Ju.

God kväll!

Jag skrev en massa om min ilska, och om den verkligen var riktad åt rätt håll och om vad den egentligen handlade om, vad jag grundade den på. Ju mer jag funderat, ju mer är det som kan tyckas var lite dumt och ogenomtänkt i hela historien. Men halvvägs in i formuleringarna av dessa tankar ångrade jag mig. Reflektion i all ära, men i detta fall ska jag nog inte skriva ner mer om den än detta:

Även om ilskan kan kännas överdriven eller i alla fall missriktad nu efteråt, så tror jag ändå att den var nödvändig. Jag kände att det inte var rätt, att jag inte ville finna mig i situationen. Jag behövde nog ilskan för att förmå mig att verkligen fatta beslutet. Jag är värdelös (ja, verkligen värdelös) på att fatta beslut. Men tack vare ilskan fattade jag ett förhållandevis snabbt beslut, som än så länge känns helt rätt. Jag ångrar mig inte, och det är viktigast av allt. 

Återstår att se om detta blir redigerat, eller om jag nöjer mig med det. Jag säger helt enkelt: "med reservation för eventuella ändringar" och sover på saken. Nattinatt!

Jag har känt att bloggen inte varit rätt forum i några dagar. Men jag har funderat nu och jag har lite mer saker att skriva. Först måste jag dock ordna lite till morgondagens julsamkväm med treenigheten. Jag har ju nämligen tagit på mig att hosta detta kalas, då måste man engagera sig liite. Dessutom insåg jag för en stund sedan att min hjärna tagit jullov, eftersom jag glömt bort det jag var tvungen att göra till skolan under helgen. Det var som bortblåst ända fram till den ångestfyllda stunden när det blåste tillbaka in i mitt medvetande. Suck. 

Lite energi till allt det praktiska i livet så ska grubblet få sitt sen.

Tills dess: tjing!

Om steg ett för mig är att definiera, så är steg två "låt mig utveckla".

Ingen ska få en chans att missförstå! Jaa...ibland är jag som en karikatyr av något (mig själv?).

Nu ska jag sova. Gött mos.

Nattinatt

Det blev inte alls som jag hade önskat.
Självklart inte, allt jag tänkte, allt jag ville få sagt...blankt i huvudet.

Jag har väldigt svårt för att känna i stunden. Jag måste snarare plocka fram det jag kände innan och får liksom försöka förnimma känslan genom ord. Utan att egentligen känna något alls just då. Allt blev blaj, och det kändes mest fånigt. Som vanligt skulle man gjort helt annorlunda, om man bara fick en ny chans.

Hur som helst är det "lagt på is". Jag misstänker att det är mer lagt på isen som smälte och så sjönk det ner i sjön och sen frös det på igen, och där ligger det sen, i evigheters evighet. Det är i alla fall den versionen som jag tänker fortsätta ifrån.

Jag känner mig lite förödmjukad, som man gör, när man inser att man är lite mer insyltad än man hade tänkt sig, och lite mer insyltad än den andra. (Insyltad i det här fallet innebär att man vill lite mer och kanske inte att man känner mer, men man är i alla fall beredd att känna mer) I detta fallet är det visserligen helt förståeligt att det blev så, egentligen. Men det känns inte mindre hemskt för det. Detta mina damer och herrar är skammen. Så här känns den, jag skäms för mina (potentiella) känslor, för mig själv. Men, en god vän kallade mig modig. Jag vågade mer. De är trevligare ord att använda, sannerligen.

Grunden bakom det hela var en annan än jag trodde från början. Först, i allra första början, så kändes det som att jag var den som inget riskerade, som var helt fri och kunde göra precis vad jag ville. Men så småningom insåg jag att det var precis tvärtom. Jag var den som riskerade något, han var den som på något sätt åt kakan och ändå hade den kvar. Jag käkade bara på min kaka, och tyckte det var jäkligt gött. Ända tills den tog ... slut. Jag fick nog, vill jag kalla det.

Hur kunde jag inte begripa det direkt?

Det är egentligen självklart och enkelt, svaret på den frågan: Jag var inställd på "kamp" mot min cynism och tänkte gott om alltihopa. Dumt så här i efterhand, men ändå värt en eloge, tycker jag. Jag hoppas jag gör om det "misstaget" igen. <--Se hur jag hanterar skammen, genom att se allt detta som självvalt och som ett medvetet mål, tjoho! Adaptivt? Yes, sir. Analysera mera!

För enkelhetens skull vill jag helst säga att det var han som "förstörde allt" (eller satte käppar i hjulet för mig åtminstone) med lögnen. Jag kommer aldrig få veta om det verkligen var så, men det är som ett ordentligt halmstrå att hålla fast vid i kampen mot cynismen, på något konstigt sätt. Jag gjorde det bra fram tills dess. Det var då det sprack, cynisk blev jag och här är jag nu; med allt lagt på isen (eg. under isen då...) Så min tanke är; om jag bara fortsätter min lilla interna kamp mot cynismen, då kommer det bra grejer till slut. Man ska aldrig sluta drömma, wiihoo.

Oj, vad munter man kan låta om man bara lägger manken till.

Jag är inte riktigt så muntert lagd, egentligen. Men om jag låtsas lite, så borde slutresultatet hamna någonstans mittemellan. Lagom? 

Jag blev avbruten mitt i skrivandet. Av telefonsamtal från två vänner.

Den ena sa: "Du förtjänar bättre", den andra sa: "Lina kicks ass".

Jag blev glad. Jag tror att jag börjar få en lite bättre förståelse för vad man ska ha vänner till. Egentligen. Sweet.

På något konstigt sätt slutar inlägget med en glad känsla. Jag hade förväntat mig något annat. Hur underbart är det inte när livet ger en små glada överraskningar?

Jag skulle kunna spinna vidare på denna känslan. Den känns utvecklande. Men man måste kunna sätta punkt, någon gång, väl? (Så typiskt mig att avsluta med frågeteckan, bara därför!)