Världen känns ännu lite mer obehaglig.

Vad är det med obehaget och dessa dagar?

Det har flyttat in, jag sa ju det.

Snart törs man inte gå utanför dörren, och än mindre lära känna någon endaste ny människa. Jag vill helst tro det som I sa: Man måste våga tro på mänskligheten. Men dagar som dessa blir det svårare.

Ännu en skön låt!

Listen closely:

Jag har en Kate Nash-period just nu, och känner ett starkt behov av att tala om det. Som alltid när jag fastnar i någon särskilt låt/artist/genre. Helt normalt, hoppas jag.

Hur som helst, jag tror den rätta benämningen på detta är en kärlekssång. Och den innehåller en kärleksförklaring, men jag skulle inte säga att den är helt vanlig. Jag gillar låten, och jag gillar hennes stil att lägga upp låttexterna, som historier:

Jag har ingen riktig inspiration just nu.

Men en sak vill jag ändå skriva ner: Jag är glad för att jag har vänner.

Hur skulle allt varit utan dem? Grått, deprimerande, olyckligt.

Jag tycker om att vara ensam emellanåt, men ensamheten är inget annat än crap om man inte vet om att man har vänner och inte måste vara ensam.

Jag vet att jag sagt det förut, men det är verkligen sant för mig personligen.

Nu; Dödlig dos. Tjing!

trodde bestämt att obehaget flyttat in, men jag kanske hade fel.

jag hoppas det.

trots att jag inte förstår i nuläget känns det som att jag kommit en bit på vägen mot att förstå idag. ibland känner man sig så urbota...dum! lite som att man inte har nog kapacitet för att någonsin förstå. suck, jag hoppas det bara är en känsla utan egentlig grund och inte en förnimmelse av verkligheten. det är nu den där personliga ontologen skulle varit bra att ha.

det är en hel del annat som jag önskar att jag kunde bara packa in i en låda och lägga undan för gott. men problemet är att jag ju faktiskt vill lära mig något av det, och då kan man inte packa in det i lådan förrän man plockat ner det i molekyler...kanske kan man aldrig det? måste det alltid, ständigt vara närvarande för att man ska komma ihåg att inte kliva i samma fälla igen?

jag är inte säker, men jag har en känsla av att jag skulle behöva prata om det, ordentligt prata igenom det. kanske flera gånger. och inte bara berätta om det...få dela med mig av alla tankar jag har kring det. vad som hände, varför det hände, varför jag lät det hända etc, etc. det blir förmodligen ett ältande, men jag tror jag behöver det. är det här terapi kommer in i bilden? undrar om jag skulle börja gå i terapi redan nu?

jag vill nog ta ett steg i min personlinga utveckling snart, ett steg framåt. eller "skriva om min jagberättelse" kanske. tror det nya kapitlet i min jagberättelse ligger och gror någonstans. jag är på väg mot något, jag undrar bara vad?

en sak har jag kommit fram till åtminstone. man måste kunna förlåta sig själv. det är en tröst på något vis, när man ger sig själv förlåtelse. det är som att lasta av en tung börda. man kanske inte bara kan förlåta sig själv för vad som helst, hur som helst, titt som tätt. men man ska nog inte heller gå och "slå ner" på sig själv över saker man gjort som inte blivit riktigt bra alla gånger. balans, som vanligt.

åh, jag är på ett riktigt trassla-in-mig-totalt-och-sen-trassla-ut-mig-på-något-sätt-humör. tyvärr har jag inte tiden, får vara nog trasslat för ikväll. ja, förresten. tack kära ni som skrev om min förvirring. jag är nog trots allt ganska nöjd med att vara förvirrad för det mesta, även om det kanske inte framgick i det inlägget jag skrev om saken. dåliga dagar, ni vet. 

ha det gött.

Såg just en dokumentär, eller andra halvan av en dokumentär, om Dixie Chicks. Den sändes med anledning av det stundande presidentvalet i USA (U,S and A, hahaha...), och handlade till största delen om när hon som är leadsinger (Vad heter det på svenska? Ledsångare? Huvudsångare? Bara sångare går ju inte hur som helst, de sjunger ju alla tre!), Natalie Maines, uttalade sig om president Bush under en av deras konserter. (Närmare bestämt att hon/de skämdes för att USA:s president kom från Texas.)

Detta skapade stora rabalder i USA som just var på väg att inleda invasionen av Irak, och som antagligen som bäst odlade och eldade på patriotismen hos folket. Dixie Chicks blev bojkottade av radiostationer, de diskuterades i nyheterna som svikare, anti-amerikaner, kommunister (what?) och så vidare. Utöver det blev Natalie Maines även utsatt för dödshot.

Dixie Chicks valde att fortsätta, stå på sig, och hänvisa till yttrandefriheten. De kunde senare konstatera att deras karriär aldrig någonsin skulle bli vad den varit, allt på grund av det enda uttalandet och att de valde att stå för det. Efter tre år kom så deras svar (i musikväg, dvs.) på allt de fått utstå, och detta med besked om man frågar mig. Taking The Long Way vann fem Grammy Awards, och kanske delvis tack vare det ökade motståndet mot USA:s krigsföring så tog sig Dixie Chicks åter till toppen, åtminstone i någon bemärkelse. (T.ex. etta på Billboardlistan, om jag inte missminner mig.)

Jag är ingen stor country-lyssnare, men detta gillar jag väldigt mycket. Inget mer behöver bli sagt, lyssna bara:

Var inte okå att lägga in klippet, så får bli länk denna gång, men en del av texten blir det, som nog talar för sig själv:

It’s a sad, sad story when a mother will teach her
daughter that she ought to hate a perfect stranger,

and how in the world can the words that I said
send somebody so over the edge
that they’d write me a letter
sayin’ that I better shut up and sing
or my life will be over

När jag letade videoklippet till förra inlägget så blev jag förtjust i animationen. Lovely. Jag snubblade över något bra, helt lovely.

Här är en till från samma; Mariella. Kate Nash är helt bra, helt enkelt. Och jag kan inte mer än hålla med: "Sometimes I wish I was like Mariella":

jag håller fast vid det; under alla omständigheter gör det ont att älska.

på ett eller annat sätt.  

har haft en lugn och skön helg, men nu är det sådär tomt som det blir när man haft besök och besökaren/besökarna åker hem. sällsynta gånger är det bara skönt att få bli ensam, men nästan alltid är det jobbigt. jag har alltid avskytt att säga hej då. det spelar nästan ingen roll vem det gäller, men jag är dåligt rustad för det. det har nog sina förklaringar, men det är en annan historia.

jag drömde mardrömmar i morse. om stora bassänger och höga höjder och rädsla och ensamhet. all mixed up in a bucket.

kate nash fungerar bra idag. den här låten är som ett kryphål för hur jag känner mig. trots att texten inte stämmer helt. känslan av den passar.