"De flesta indianer visar inte sina jag eftersom det aldrig fallit dem i att de skulle ha något unikt jag att avslöja."

Citatet kommer från Beverly Skeggs Att bli respektabel. 

Jag tänker: Vilken lättnad från ens axlar att lägga "Jagprojektet" åt sidan och bara vara och leva. Det är möjligt att man med sina erfarenheter och kunskaper om livet aldrig skulle kunna göra det. Kanske är man inskolad så pass väl att man aldrig kan bara ändra idén om ett unikt Jag som man ska finna och/eller skapa. Men tanken på att göra det är tämligen lockande.

Jag tror mig vara lite av ett skolexempel på den postmoderna människan. Ett av mina mål i livet är att "lära känna mig själv". Man kan verkligen fråga sig om inte det bara är en omskrivning av "skapa det Jag jag vill ha/vara"? Det stora problemet är detta: När jag tänker efter lite så inser jag att jag i ärlighetens namn inte ens tror på ett fast och statiskt Jag som går att lära känna. Jag är ganska övertygad om att Jaget förändras ständigt. Med nya erfarenheter och kunskaper blir Jaget modifierat. Så hur kan jag egentligen ha ett sådant livsmål? Det är ju helt koko-bahia, på ren svenska. 

Jaha, då måste man omformulera hela den grund mot vilken man lutat sig ett bra tag nu. Bli indian och lägga ner "Jagprojektet"...eller uppdatera livsmålen?

Godkväll.

Eller kanske snarare att man inser att man faktiskt är lite som en snögubbe, och det är inte så bra. På tunn is. Tänk om detta töväder inte ger med sig.

Hjälp. 

Men snögubbe eller inte: Jag har akut hemlängtan.

Plus tentaångest. Yieyy!

MEN! Jag vill ändå poängtera hur glad och tacksam jag är...ändå. Ett telefonsamtal idag påminde mig om hur JÄKLA glad och tacksam man ska vara för allt man har. Isen är tunn, och man kan förlora så mycket. 

Det är i sanning skrämmande.

Nu lite träning dårå. Tjings.

Det är obehagligt när man märker att isen man går på inte är så tjock och säker som man trodde. 

Ja, vad ska man kalla det? Jag har haft exakt lika många besökare på bloggen denna månad som förra månaden. Exakt lika många. Det är lite fascinerande tycker jag. Fräänt.

Hello Saferide är något annat som låter bra i mina öron lite jämt och nu och då. Är det bara Annika Norlin som kan skriva klockrena textrader som dessa?

And our feet in the snow are like: tsch-ooo, tsch-ooo
and the choir in my chest is like: oooo- oooo
And the Stockholm insecurity is like: I don’t exist

Fab.

Nattis!

You gotta be good, you gotta be strong.
You gotta be two thousand places at once.

The Polyphonic Spree - Section 14 (Two thousand places)

(Jag är lite kär i Polyphonic Spree. De är lovely, lovely, lovely!)

Jag har underbara syskon och päron. Det behövde sägas.

Sen kan jag säga oj. Bara för att det finns en hel drös med ord jag vill skriva, men inte kan skriva. Så allt det får ersättas med oj. Svårt att förklara, men det är så mycket, så många tankar.

Inatt drömde jag att jag plus några till skulle åka båt till Australien. Efter att vi åkt en bit kommer jag ihåg att det tog 24 timmar att FLYGA till Australien och börjar inse att det kan bli en ganska lång båttur...hah! Dessutom vet vi inte åt vilket håll vi ska, så jag ber någon om hjälp någonstans, att få våra kordinater (stavning?). Sen ska jag alltså försöka förstå hur vi ska ta oss åt rätt håll, med hjälp av dessa, runt halva jorden bör väl tilläggas. Jag som inte kan ett jota om sånt där...men jag var trots det full av tillförsikt. Lite upprymd, som man kan bli när man ska lösa ett problem som man trots svårigheter tror sig klara av. Intressant. Öppnar för många intressanta tolkningar. Jag ställdes inför ett problem som ju är, hrm, "ganska svårt", men kände mig optimistisk. Det är ganska ovanligt i en dröm skulle jag vilja påstå. Mer vanligt med motsatsen, att man inser sina tillkortakommanden, och att det i sin tur försätter en i någon form av knivig situation.

Senare var jag på en finlandsfärja...och så kom Polly. (Filmtitel där, helt oplanerat...!) Allt var mycket märkligt, som det ju ofta blir.

Nu ska jag fortsätta läsa. Det är en bra bok, vill ge den till E och säga: "Minns du, så här var det ju!" Att sedan få läsa analyser rörande alla varför och tänkbara förklaringar gör det hela mycket intressant.

Får se om jag orkar med kakor och teater i eftermiddag. Verkar mycket trevligt...men känner att mitt superego tycker att jag ska träna eller läsa istället. Nåja, vi får väl se vem som går segrande ur detta.

Skön söndag.

Kramsi

Jag brukar säga att jag nog är en av de räddaste människor som vandrat omkring på denna jord. I samma stund brukar en kamp utspelas inom mig; en kamp om huruvida jag ska skämmas lite över det eller acceptera att det är den jag är.

Idag såg jag ett nytt perspektiv på saken, eller det kändes nytt i jämförelse med alla varv jag tänkt igenom saken tidigare. Jag har så ofantligt mycket bra saker som jag kan förlora. Det är därför jag är rädd. Är det då ens konstigt att jag är så rädd? Jag försöker vara tacksam och njuta av varje dag jag får vara så lyckligt lottad som jag är just nu...men rädslan att förlora något av allt det fina jag har omkring mig, den finns alltid i bakhuvudet, hjärtat och magen.

Sedan är jag feg också, och vågar sällan prova nya saker som jag inte tror mig klara av. Men det är nog en annan sak. Så min rädsla ska kanske inte klumpas ihop i ett enda stycke...kanske är det vissa av mina rädslor som jag ska skämmas över och andra som jag bara ska vara tacksam över. Kanske.

Nu läsa mera.

Godkväll.

Ja, detta är snott, från denna blogg. (Men den är säkert mer eller mindre "snodd" där också?)

Helt underbart klockrent. Det är ett imponerande sätt att tacklas med livet.

Så det så.

Nu har jag hängt upp min julstjärna, ställt fram mina röda, lysande granliknande julpyntsgrejer, de röda "finljusen" (jag tänker definitivt elda minst ett av dem denna jul, haha!), glastomtevärmeljussaken och viktigast av allt; hängt upp två av de absolut icke-förhandlingsbara, obligatoriska girlangerna som ensamma skulle göra jul i vilket hem som helst. Dessvärre har jag ingen bra plats i något av fönstren, ovanför elementen, så de kommer inte snurra sådär gemytligt och mojsigt som de ska, men de är i alla fall upphängda. Jag har dessutom, allra plikttrognast, lyssnat på lite julmusik, men också, dessvärre, konstaterat att den inte riktigt vill låta bra i mina öron just nu. Hoppar nog den tills vidare.

Imorgon är det första advent...så. Snart var det jul igen. Jag längtar mest hem bara. För det är där julen är som bäst. Hemma, hemma, hemma. Jag är så glad, för att jag har ett "hemma". Jag har flera dessutom, och jag skiter i om det är "Amor Fati", jag känner mig lyckligt lottad för det, punkt.

Gött mos och trevlig helg!