Jag skulle inte skriva. Jag sa till mig själv att låta bli. Vankade av och an några varv i lägenheten, kände frustrationen bygga på och nu sitter jag här ändå.

Det verkar inte bättre än att detta blivit ett gift. Nej, fel ord, ursäkta: en drog. Ett missbruk. Plötsligt drar jag mig till minnes den hetsiga diskussionen om missbruk som jag fann mig i på jobbet under lovet. Det var intressant, även om det var lite hetsigt. Jag håller fast vid min åsikt jag hade då, man kan inte jämställa precis alla missbruk, och får jag välja är jag hellre träningsberoende än bloggberoende.

Saken är den att jag är beroende av att få uttrycka det jag tänker och känner. Hade jag varit bättre på att tala med mina vänner så hade jag nog inte blivit beroende av min blogg, då hade jag varit mer beroende av mina vänner istället. Hur sorgligt är inte det? "Jag kan inte tala med mina vänner, så jag bloggar istället." Jag är nog rädd för att bli beroende av andra människor, ensam är stark har jag ju lärt mig. Ack, så formad man blivit.

Samtidigt vill jag inte riktigt skriva om det jag tänker och känner. Det i sin tur beror på att jag vet att flera vänner och bekanta läser. Åter igen, hur sorgligt är inte det? Jag är inte bara totalt oförmögen att tala med mina vänner när jag behöver det, jag får dessutom stora skälvan av tanken på att mina vänner kanske ska förstå precis vad det är jag går och grubblar på. Jag skulle bli psykolog var det tänkt, tala mig varm för samtalets läkande kraft, men förmår inte  själv att tala ens om de enklaste ting. Gaaah! Vad ska det bli av mig?!

Jag skulle kunna skriva dagbok för mig själv, men det är inte samma tillfredsställelse. Ett blogginlägg är en form av kommunikation med omvärlden. Ett dagboksinlägg på min privata hårddisk är det inte. Så är det bara, och det utgör hela skillnaden. Så paradoxalt ändå, att just det sociala i handlingen som skiljer blogginlägget från dagboksinlägget är avgörande i detta fall. Jag anförtror mig gärna, men inte till någon jag känner. Så oerhört genomtänkt.

Och allt jag ville säga var att jag är ledsen och arg på samma gång. Vill rensa mina tankar, vill låta dem rinna genom en sil och slänga bort allt skräp som kloggar igen hjärnans vindlingar. Jag känner igen processen, jag har gått igenom den förut. Känner igen mig bakom varje krök, kan nästan förutspå vad som ska hända härnäst och förklarar pedagogiskt för mig själv varför jag känner som jag gör. Men jag förmår inte förkorta eller förändra processen, och det stör mig. Det är som isproppen i älven på våren. Man vet att den kommer lossna, men man vet inte när eller hur översvämmat det kommer hinna bli innan dess. 

För övrigt var det en trevlig kväll. Hade det inte varit för isproppen hade jag nog beskrivit den i betydligt mer entusiastiska ordalag, för det var faktiskt väldigt trevligt. Det var indisk mat på restaurang, trevliga människor, halloncheescake från himlen, kaffe och tv. Ja, väldigt trevligt. Men, det är John Mayer, han kickar inte igång entusiasmen...riktigt. Han curlar för isproppen.

Till sist vill jag bara ge mig själv en klapp på axeln för att ha fått med två ord med is-koppling i samma mening!

Enough said. Sömnen, sängen och nattradion kallar.

 

J

18 januari 2009 13:43

Hej vackra själ.
Nu vill jag inte att något ska missuppfattas, så.. Jag försöker skriva så försiktigt som möjligt. (petar lite på axeln) Du..
Jag fick en känsla och den vill jag berätta åt dig, av att läsa ditt inlägg, fick jag en känsla, jag kände igen.
Vill ej, låta nedlåtande mot dina vänner. Har ingen aning om vilka det än må tänkas vara. Men.. Har du, tänkt över, vad det är för människor du umgås med? ..Riktigt känt efter, om du trivs med dem? ..(det här är alltså bara en idé på en tankeställare).. Och, har du funderat på vad du vill ha, i dina "vänner"? .Vill du ha vänner, som inte får komma nära inpå? Är det självvalt, eller har dem bara uppkommit efter vägen och är det kanske så, att dem valt dig? Och någonstans i det hela, må du ha råkat gå lite vilse? ..Det Kan vara så på det viset.. Jag själv har upplevt det många ggr och har faktiskt inte många vänner, egentligen.
Väldigt några få, som verkligen bryr sig och som jag faktiskt kan prata med.. Det var bara känslan jag fick.. att det kanske handlar om något liknande?
Stor kram på dig tjejen! Du är ett geni, oavsett vad du nu blir.

http://avladtik.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag gillar inte detta som händer. Jag gillar det inte alls.  Ge mig något som tar min uppmärksamhet ifrån detta. Ge mig distraktioner. Nu. Helst nyss. ...

  Som medlem i gruppen med mani på metaforer presenterar jag dagens gåta:   Tre fåglar sitter på en gren. Den första sitter innerst och håller stadigt i trädets stam. Den andra sitter ytterst, och balanserar på den svajande, sköra grenen. Den tredje ...

  Jag har haft en pretty damn bra söndag:   Började med att jag tog mig upp vid nio, trots utgång och en hel del öl igår. Kände mig oerhört nöjd med den starten. Kollade Vasaloppet och kokade den traditionsenliga söndagsgröten, höll utkik efter L, me...

  Det är en ganska skön känsla när man känner det som att man återfår kontrollen över något. Kontroll är en skön känsla.   Jag önskar att den inte fick mig att må så bra, kontrollen. Men det gör den, tammätusan att den gör.    Nu ska jag sova hade ja...

  Jag ser fram emot att resa imorgon. Okej, jag kommer vara spyless innan jag är framme. Men jag ser fram emot att läsa lite skolgrejs, titta lite film, lyssna på musik, filosofera.   Jag undrar om den där bussresan som planerades förut kommer att bl...