eftersom jag har en liiiten optimist innerst inne i mitt inre som skriker och hoppar trots att jag är en obotlig pessimist:

passa på nu. man vet aldrig när det blir roligt nästa gång.

och jag gör det.

jag passar på. jag är väl lite glad ett tag då.

det går över, ingen fara...hihi

jag undrar, är det något oförklarligt hormonpåslag/avslag,

eller är det bara morrissey? kanske bara den sociala interaktionen som jag lyxade till det med idag, som omväxling till att stänga in mig med min egen galenskap (eller tentaplugg, officiellt)?

JAJA. nu ska jag lyxa till det med lite träning också. kanske kan hjärncellerna komma igen efter det. börjar bli trögt där uppe i hjärnkontoret. (ett sådant bra ord som blivit väldigt uttjatat bara för tv-programmets skull. så typiskt.)

hihi. så busigt!

och jo, förresten. ska kanske fira mitt hjärta imorgon. det är vad man ska använda alla hjärtans dag till. inget kärlekstjafs, men hjärtat har ju troget tjänstgjort åt mig i ca 23 år nu. kan ju vara värt att firas en gång om året iaf. också busigt...!

hejhopp!

The Knife - Silent Shout

I never knew this could happen to me
I know now fragility
I know there's people who I haven't told
I know of people who are getting old

Wish I could speak in just one sweep
What you are and what you mean to me
Instead I mumble randomly
You stand by and enlighten me

In a dream I lost my teeth again
Calling me woman and half man
Yes in a dream all my teeth fell out
A cracked smile and a silent shout
A cracked smile and a silent shout

If I explain it once thoroughly
He'll have you later 'cause it's never free
You were at the gigantic spree
I caught a glimpse now it haunts me
I caught a glimpse now it haunts me

OMFG. såå braaa.

jäklar i min låda, om du som läser detta inte lyssnar på låten.

(om du inte redan hört den förstås)

en liten bön till alla små gudar och andra med inflytande:

på lördag vill jag dansa bort hela natten, helst utan bekymmer.

jag vill dansa med huvudet utrensat av tentan.

om det inte kan vara fullt med härliga tankar så helst tomt då.

inget grubbel bara. 

jag vill gärna göra det till just silent shout, vid något tillfälle.

om det går att ordna skulle jag vara evigt tacksam. 

tack på förhand, med vänliga hälsningar från lina.

amen. 

och jo, ida. där har du musiktips. kanske är inte the knife din grej, jag vet inte, men den låten är G-R-Y-M, och resten av skivan är myycket bra den också! 

DAMN DAMN DAMN!

blir så galet ARG på mig själv.

så gaaalet arg på den här soppan.

vill ut ur den, men nej, jag traskar glatt (hah, eller inte!) omkring i sörjan.

FUCKING FUCK!

all världens hemskheter och fula ord strömmar igenom min hjärna, men av omtanke av eventuella känsliga läsare ska jag inte skriva ner dem här.

jääävlaarr!  

vad ska jag göra med all denna ilska?

maria mena uttrycker sig så här iaf:

I am the place where you feel safe and sound
But I am gonna make you scream
I am gonna crush your dreams

jag är så arg bara.

suck. 

detta är en drog, jag vet.

en annan drog är musik, som kommer till mig i en stadig ström just nu.

precis som aktionspotentialer i neuron. (måste trycka in några begrepp, som extra träning, så känns det bättre att skriva här)

mina öron (eller mina basilarmembran?) är i ett mycket trevligt stadium där de är extremt känsliga.

de hör minsta antydan till något bra, och vill genast höra mer.

så via en massa kringelkrokiga vägar, genom diverse olika cortex och strukturer, får min hjärna mig att leta mer och mer.

det är trevligt, för jag vill vara masskonsument av musik, för alltid.

amen.

ta det lugnt!

jag försöker bara återställa allt till det normala.

jag försöker bara stadga upp tillvaron!

jag kommer inte bjuda in mig själv eller tränga mig på.

jag är trött på att känna mig dum.

men man är inte den som vill vara sniken, så det bjuder jag på. 

Children waiting for the day they feel good
Happy Birthday, Happy Birthday

I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very
Mad World

lagom mystiskt va. haha!

jag stänger ner här ett tag.

återkommer.

ibland skulle man vilja snabbspola. tålamod är en dygd, jag vet. men tyvärr inte min starka sida.

haha, jag har bara ett endaste ord att säga om dagen. eller egentligen om den sista tiden, eller EGENTLIGEN: om MIG. för så här är det ju faktiskt ALLTID. eller NEJ, jag har två ord. haha, jag kan aldrig hålla mig till ett eller två ord, strunta i det där. jag har en massa ord (som vanligt) och här är de:

berg-och-dal-bana.

eller ambivalent.

eller på två stolar.

det är några ord som beskriver min sinnesstämmning.

kanske också beskriver min person.

aldrig riktigt nöjd. vill alltid så mycket.

(en liten fundering bara: okej, nu har så många sagt det. du vill så mycket, du vill alltid någon annanstans. är det jag? hjälp, det var något lite nytt, men jag känner det där obehaget i magen som betyder att det är sant. jag är aldrig nöjd. jag vill alltid ha mer, bättre, allt. what?! så kan man ju inte tänka, man måste ju vara nöjd nångång?? vad är felet på mig? DAMN!)

annars kan man ta till en cd-skiva som nog kan få in det mesta:

alanis morrisette, jagged little pill.

jag känner mig lite sådär att, JÄVLAR, jag skulle kunna be nästan vem som helst att dra åt helvete idag, lite typ "you oughta know".

lite missnöjd med mig själv, aldrig riktigt nöjd, aldrig tillräckligt bra, som i "perfect".

känner mig tillfreds, lugn, det ordnar sig bara man andas, vad som än händer så lär man sig något, som i "you learn"

glad med full tillförsikt till livet och mig själv, säker på att jag faktiskt är bra och klarar en massa saker, om jag bara vill, precis som "hand in my pocket" .

eller, och det här är nog min favorit:

liiite, lite cynisk och väldigt genomskådande som i "right through you".

jepp, det var det. det var allt.

lyssna på skivan, and you will know.

eller, ja. veta hur jag åker berg-och-dal-bana genom tillvaron.

hur jag sitter på två (eller eg. fler) stolar och inte kan bestämma mig (ambivalent!) vilken jag ska välja. kanske skiter i att välja, om det går.

frågan är: får allt detta plats i mig, samtidigt?

det kan man aaaldrig veta. hihi. skadad, jaa.

fan, nu blev jag riktigt irriterad.

kanske får ta ytterligare en låt till hjälp för att beskriva mitt sinnestillstånd:

"dickhead" med robbie williams, helt enkelt klockren.

så irriterad, SÅ irriterad.

och jag vet, jag vet. säg inget, jag vet.

morsning

23.11

blev paranoid. insåg att vem som helst kan läsa allt detta, att vem som helst kanske också GÖR det. och ville logga in för att liksom reservera mig för allt.

reservera mig för allt jag skrivit, allt jag bara tar rätt ifrån mitt inre, allt som bara ligger där i ord fritt för vem som helst att bedöma. som att slänga fram sitt inre och låta en anonym jury i tysthet döma det.

oerhört otäckt.

men så möttes jag av en underbar kommentar. av ida, som idag vinner medalj för absolut bästa vän. och hon lyfte mig lite, fick mitt hjärta att bli varmt, fick mig att känna mig som en viktig person. inte bara vem som helst, inte en medelmåtta som ingen ser eller hör. någon som faktiskt betyder något för någon. och gud ska veta att jag behövde det.

jag förstod inte ens själv hur mycket jag behövde det, inte förrän nu när tårarna inte vill sluta rinna. det var en knut någonstans i mig som löstes upp.

och då känner jag att den anonyma och tysta juryn kanske inte betyder så jäkla mycket. jag öppnar mig inte för deras möjlighet att döma. visst, de betyder något, även om jag aldrig får veta vad det kommer fram till i sin bedömning. men de är egentligen en bieffekt som jag kan välja att strunta i, eller fästa vikt vid. läs det igen: som JAG kan välja att strunta i, eller fästa vikt vid.

de betyder inte så jäkla mycket, i det långa loppet. för det finns en jury som inte är anonym och som betyder så mycket, mycket mer. man glömmer lätt bort det, och ida påminde mig om att de faktiskt finns.

idag är jag tacksam för det. och att jag inte är hemlös. fast, då hade jag säkert fått sova hos ida eller någon annan av de som ingår i min jury, som faktiskt inte vill att jag ska vara hemlös. och det är något. det är NÅGOT. 

okå.

jag vet att man ska vara tacksam för allt. och det är jag.

det ÄR jag verkligen, tacksam för att jag inte är hemlös etc, etc.

jag är tacksam. och jag är medveten om att jag är mer lyckligt lottad än största delen av jordens befolkning.

men.

då var det det där lilla ordet "men" igen.

idag är det lite svårare.

lite mer utmaning, lite mer sport.

men jag jobbar på det.

jag kanske är dum, jag kanske är korkad, rent av.

men jag ska lära mig.

en dag, då ska jag inte göra om samma misstag igen.

eller...vill jag göra om samma misstag igen?

min tankevärld är som ett kalejdoskop, just när jag tror att jag har koll på mönstret, när jag tror att jag förstår hur allt hänger ihop så plötsligt ändras allt. då måste man byta perspektiv och tänka om, och så är förvirringen ett faktum återigen.

blir man någonsin färdig?
kommer man någonsin förstå?

helt ärligt så skulle jag bara vilja leva lite just nu.

inte klura, inte grubbla, inte försöka förstå.

men jag når inte fram till livet. jag gör små dyk ner i livet, emellanåt.

och då njuter jag, av att leva, av att bara leva med hela mitt jag.

men på något sätt känns det som att livet är lyx. verkligheten är inte att leva. verkligheten är att vänta på nästa tillfälle till att leva.

att försöka förstå och klura på sist man levde och längta till nästa gång.

det finns de som säger att deras motto är att leva till fullo varje dag.

jag undrar: går det? är det en möjlighet?

kalejdoskoplivet börjar kännas tradigt just nu.

eller är det så att jag lever för mycket? är det därför det börjar ta emot?

se, nu hände det igen!

kalejdoskopet rörde sig och allt måste tänkas igenom en gång till.

suck.

ge mig nåt. nåt bra.

det är så lätt att vara tacksam då.

23.39:

jag blir inte klok, blir helt enkelt inte klok.

men en annan tanke istället.

tänk om den där drömmen var en sanndröm.

den om han som eventuellt var mördare, på finlandsbåten.

kanske är han min biljett till livet som outcast?

kanske.

nu ska jag försöka sova.

hoppas på lugna drömmar denna natt.

sov gott.