ibland skulle man vilja snabbspola. tålamod är en dygd, jag vet. men tyvärr inte min starka sida.

haha, jag har bara ett endaste ord att säga om dagen. eller egentligen om den sista tiden, eller EGENTLIGEN: om MIG. för så här är det ju faktiskt ALLTID. eller NEJ, jag har två ord. haha, jag kan aldrig hålla mig till ett eller två ord, strunta i det där. jag har en massa ord (som vanligt) och här är de:

berg-och-dal-bana.

eller ambivalent.

eller på två stolar.

det är några ord som beskriver min sinnesstämmning.

kanske också beskriver min person.

aldrig riktigt nöjd. vill alltid så mycket.

(en liten fundering bara: okej, nu har så många sagt det. du vill så mycket, du vill alltid någon annanstans. är det jag? hjälp, det var något lite nytt, men jag känner det där obehaget i magen som betyder att det är sant. jag är aldrig nöjd. jag vill alltid ha mer, bättre, allt. what?! så kan man ju inte tänka, man måste ju vara nöjd nångång?? vad är felet på mig? DAMN!)

annars kan man ta till en cd-skiva som nog kan få in det mesta:

alanis morrisette, jagged little pill.

jag känner mig lite sådär att, JÄVLAR, jag skulle kunna be nästan vem som helst att dra åt helvete idag, lite typ "you oughta know".

lite missnöjd med mig själv, aldrig riktigt nöjd, aldrig tillräckligt bra, som i "perfect".

känner mig tillfreds, lugn, det ordnar sig bara man andas, vad som än händer så lär man sig något, som i "you learn"

glad med full tillförsikt till livet och mig själv, säker på att jag faktiskt är bra och klarar en massa saker, om jag bara vill, precis som "hand in my pocket" .

eller, och det här är nog min favorit:

liiite, lite cynisk och väldigt genomskådande som i "right through you".

jepp, det var det. det var allt.

lyssna på skivan, and you will know.

eller, ja. veta hur jag åker berg-och-dal-bana genom tillvaron.

hur jag sitter på två (eller eg. fler) stolar och inte kan bestämma mig (ambivalent!) vilken jag ska välja. kanske skiter i att välja, om det går.

frågan är: får allt detta plats i mig, samtidigt?

det kan man aaaldrig veta. hihi. skadad, jaa.

fan, nu blev jag riktigt irriterad.

kanske får ta ytterligare en låt till hjälp för att beskriva mitt sinnestillstånd:

"dickhead" med robbie williams, helt enkelt klockren.

så irriterad, SÅ irriterad.

och jag vet, jag vet. säg inget, jag vet.

morsning

23.11

blev paranoid. insåg att vem som helst kan läsa allt detta, att vem som helst kanske också GÖR det. och ville logga in för att liksom reservera mig för allt.

reservera mig för allt jag skrivit, allt jag bara tar rätt ifrån mitt inre, allt som bara ligger där i ord fritt för vem som helst att bedöma. som att slänga fram sitt inre och låta en anonym jury i tysthet döma det.

oerhört otäckt.

men så möttes jag av en underbar kommentar. av ida, som idag vinner medalj för absolut bästa vän. och hon lyfte mig lite, fick mitt hjärta att bli varmt, fick mig att känna mig som en viktig person. inte bara vem som helst, inte en medelmåtta som ingen ser eller hör. någon som faktiskt betyder något för någon. och gud ska veta att jag behövde det.

jag förstod inte ens själv hur mycket jag behövde det, inte förrän nu när tårarna inte vill sluta rinna. det var en knut någonstans i mig som löstes upp.

och då känner jag att den anonyma och tysta juryn kanske inte betyder så jäkla mycket. jag öppnar mig inte för deras möjlighet att döma. visst, de betyder något, även om jag aldrig får veta vad det kommer fram till i sin bedömning. men de är egentligen en bieffekt som jag kan välja att strunta i, eller fästa vikt vid. läs det igen: som JAG kan välja att strunta i, eller fästa vikt vid.

de betyder inte så jäkla mycket, i det långa loppet. för det finns en jury som inte är anonym och som betyder så mycket, mycket mer. man glömmer lätt bort det, och ida påminde mig om att de faktiskt finns.

idag är jag tacksam för det. och att jag inte är hemlös. fast, då hade jag säkert fått sova hos ida eller någon annan av de som ingår i min jury, som faktiskt inte vill att jag ska vara hemlös. och det är något. det är NÅGOT.