okå.

jag vet att man ska vara tacksam för allt. och det är jag.

det ÄR jag verkligen, tacksam för att jag inte är hemlös etc, etc.

jag är tacksam. och jag är medveten om att jag är mer lyckligt lottad än största delen av jordens befolkning.

men.

då var det det där lilla ordet "men" igen.

idag är det lite svårare.

lite mer utmaning, lite mer sport.

men jag jobbar på det.

jag kanske är dum, jag kanske är korkad, rent av.

men jag ska lära mig.

en dag, då ska jag inte göra om samma misstag igen.

eller...vill jag göra om samma misstag igen?

min tankevärld är som ett kalejdoskop, just när jag tror att jag har koll på mönstret, när jag tror att jag förstår hur allt hänger ihop så plötsligt ändras allt. då måste man byta perspektiv och tänka om, och så är förvirringen ett faktum återigen.

blir man någonsin färdig?
kommer man någonsin förstå?

helt ärligt så skulle jag bara vilja leva lite just nu.

inte klura, inte grubbla, inte försöka förstå.

men jag når inte fram till livet. jag gör små dyk ner i livet, emellanåt.

och då njuter jag, av att leva, av att bara leva med hela mitt jag.

men på något sätt känns det som att livet är lyx. verkligheten är inte att leva. verkligheten är att vänta på nästa tillfälle till att leva.

att försöka förstå och klura på sist man levde och längta till nästa gång.

det finns de som säger att deras motto är att leva till fullo varje dag.

jag undrar: går det? är det en möjlighet?

kalejdoskoplivet börjar kännas tradigt just nu.

eller är det så att jag lever för mycket? är det därför det börjar ta emot?

se, nu hände det igen!

kalejdoskopet rörde sig och allt måste tänkas igenom en gång till.

suck.

ge mig nåt. nåt bra.

det är så lätt att vara tacksam då.

23.39:

jag blir inte klok, blir helt enkelt inte klok.

men en annan tanke istället.

tänk om den där drömmen var en sanndröm.

den om han som eventuellt var mördare, på finlandsbåten.

kanske är han min biljett till livet som outcast?

kanske.

nu ska jag försöka sova.

hoppas på lugna drömmar denna natt.

sov gott.