eftersom jag har en liiiten optimist innerst inne i mitt inre som skriker och hoppar trots att jag är en obotlig pessimist:

passa på nu. man vet aldrig när det blir roligt nästa gång.

och jag gör det.

jag passar på. jag är väl lite glad ett tag då.

det går över, ingen fara...hihi

jag undrar, är det något oförklarligt hormonpåslag/avslag,

eller är det bara morrissey? kanske bara den sociala interaktionen som jag lyxade till det med idag, som omväxling till att stänga in mig med min egen galenskap (eller tentaplugg, officiellt)?

JAJA. nu ska jag lyxa till det med lite träning också. kanske kan hjärncellerna komma igen efter det. börjar bli trögt där uppe i hjärnkontoret. (ett sådant bra ord som blivit väldigt uttjatat bara för tv-programmets skull. så typiskt.)

hihi. så busigt!

och jo, förresten. ska kanske fira mitt hjärta imorgon. det är vad man ska använda alla hjärtans dag till. inget kärlekstjafs, men hjärtat har ju troget tjänstgjort åt mig i ca 23 år nu. kan ju vara värt att firas en gång om året iaf. också busigt...!

hejhopp!